Så har terrorn kommit även hit

Det kan gå flera dagar i rad då jag inte tänker på att titta på nyheterna eller läsa en tidning, och igår kväll satt jag i telefon med min gode vän Per och fick då höra från honom om självmordsbombaren mitt i centrala Stockholm i lördags. En titt på Expressens hemsida blev en ganska naturlig följd.

Tragiskt nog blev jag inte förvånad när jag fick höra att ett dåd av det här slaget nu hade inträffat på svensk mark, det var nästan bara en tidsfråga. Och även om jag aldrig skulle komma på tanken att sympatisera med den sortens metoder kan jag ändå på någon nivå förstå. Främlingsfientligheten i hela Europa, även här i Sverige, har ökat och blivit mera offentlig, partier som SD tar sig in i Riksdagen, ditröstade av helt vanliga svenskar, misstänksamhet och rädsla gentemot både judar och muslimer har blivit tydligare och det tecknas nidbilder av profeten Muhammed vilket i min åsikt faktiskt är precis så respektlöst som många muslimer anser. Även om vi inte delar en annan människas trosuppfattning bör vi respektera den och dess föreskrifter. Är det då egentligen så konstigt, mitt i allt detta, att våldsamma motreaktioner uppstår? Vilket i sin tur leder till ytterligare rädsla och misstänksamhet gentemot islam, och så blir det en enda ond cirkel av det hela. Och den måste brytas.

Vi kan inte göra så mycket åt jihadläger i Afghanistan eller andra sådana företeelser, men vi kan däremot se till oss själva och våra egna reaktioner och attityder. Den delen av den där onda cirkeln råder vi över. Och då gäller det att först och främst komma ihåg att de allra flesta muslimer bestämt tar avstånd från våldshandlingar av det här slaget. Självmordsbombare må vara väldigt synliga i media, av förklarliga skäl, men de representerar en klar minoritet.

Detta handlar egentligen inte om religion. Det handlar om arga, besvikna, desillusionerade människor som använder sig av konceptet jihad för att få utlopp på något vis för dessa känslor av maktlöshet, vrede och sorg, och för att försöka uppnå en känsla av personligt hopp och personlig kraft. Metodiken är enormt missriktad, men jag kan förstå känslorna bakom och också känna en enorm empati och sorg för dessa individer som inte har hittat någon annan utväg, någon annan kanal för sin smärta och sina rädslor. Vem av oss har inte någon gång i livet känt på det viset, även om vi aldrig skulle komma på tanken att spänna på oss en bältesbomb och ta med oss oskyldiga människor in i döden? Agerandet som sådant är väldigt svårt att förstå, men det är däremot inte känslorna som ledde dit.

Så låt oss skänka en tanke och sända empati, kärlek och ljus till alla parter i detta. Till Taimour Abdulwahab och den smärta, rädsla, vrede och maktlöshet han måste ha känt för att ha drivits till detta, till hans nära och kära för vilka det inträffade förmodligen är obegripligt och vilkas sorg måste vara ofantlig, till alla de muslimer som nu fruktar att misstron och fientligheten gentemot dem nu kommer att öka ännu mer och som är lika oskyldiga offer i detta som alla andra, och till alla oss andra som kanske inte känner oss lika trygga på Stockholms gator längre.

Det inträffade är en tragedi för alla parter. Låt oss komma ihåg det och inte hemfalla åt rädsla, misstänksamhet, fientlighet eller låta enskilda individers handlingar prägla vår syn på en hel folkgrupp, vare sig i handling eller tanke. Låt oss istället fokusera ännu starkare på harmonisk samverkan, respekt för varandra, stöd till varandra samt öppna hjärtan gentemot varandra, oavsett hur lika eller olika vi må vara. Då kan vi börja bryta vår egen del av den onda cirkeln.