Jaha, nu befinner sig Juan & Ivan i Danmark, och är snart tillbaka här i Stockholm igen – på söndag anländer de! Det ska bli riktigt underbart att se dem, särskilt med tanke på att det är deras första besök i Sverige sedan den busskrasch vi var med om tillsammans i Peru i början av december. Själv går jag mycket bättre nu, även om jag fortfarande haltar lite, handen ska snart opereras så blir det ordentlig ordning på den också efter rehabilitering, och det går riktigt bra på sjukgymnastiken, även om den tar väldigt mycket tid just nu med tid hos rehabenheten tre gånger i veckan plus egna träningspass här hemma flera gånger om dagen. Jag har fortfarande en del bestående yrsel, men det har gått iväg en remiss till yrselmottagningen på Sabbatsberg, så jag ser fram emot att komma dit så ska vi nog få bukt med det sista av den biten, också. Det ska bli spännande att se hur Juan och Ivan har återhämtat sig, och det verkar som om vår kamrat Dorthe från Danmark, som även hon var med i kraschen, också kommer med på besök – jätteroligt!
Juan och Ivan ska bjuda på workshops, som vanligt. Den 3-5 mars blir det fokus på profetior, energiarbete och synkronicitet, följt av ordinare workshopsteg 1-3 för den andinska traditionen den 7-12 mars. Det ska som vanligt bli både kul och spännande! Även om jag har varit med på dessa workshops hur många gånger som helst vid det här laget, under de senaste åtta åren, så blir det aldrig trist eller tjatigt. Dels gör de små förändringar här och där varje gång, så att kurserna hela tiden fortsätter att utvecklas, och dels upplever jag att allting når ytterligare ett djupare lager inom mig själv för varje gång. Och det är väl delvis det som gör den här traditionen så tilltalande för mig – jag upplever inte att jag någonsin slutar växa och utvecklas, utan att det bara fortsätter, och för mig är det en viktig aspekt. Den dag jag slutar lära mig nya saker, växa och utvecklas kommer jag att börja känna mig väldigt uttråkad, tror jag! För mig skänker just växande och nyfikenhet en väldigt stor portion livslust och livsglädje.
Jag har annars reflekterat en del på detta med rehabilitering efter olyckan och de fysiska men som uppstod i samband med den. Alla frågar hela tiden hur jag mår, vilket är väldigt omtänksamt och gulligt, och jag uppskattar det – tro inte annat! – men samtidigt känns den här fysiska läkningsprocessen som lite av en bagatell i det stora hela taget. Visst, jag är lite begränsad just nu, men det är ingen stor grej. Det är liksom helt i sin ordning. Samma sak gäller för själva busskraschen. Jag har ingenting emot att ha varit med om den, jag ångrar inte att vi befann oss just där, just då – kanske snarare tvärtom, på sätt och vis. Det var en mycket stark händelse, både själva olyckan och allting som kom efteråt, och kommer alldeles säkert att bidra till min utveckling och den jag är, och i det finns det många gåvor att ta vara på, som jag har berättat en del om i inlägget ”Reflections on bus crash”. Och för att nu vara lite krassa – jag lever ju, go’ vänner, vilket är ett smärre mirakel, så lite frakturer, blånader, smärtor och hematomer är verkligen en petitess i sammanhanget! Allt detta är antingen redan läkt eller på god väg att läka, så det känns inte som så mycket att hetsa upp sig över – det som är värt att hetsa upp sig över är snarare just ”wow, jag lever, otroligt, vilken grej!”
Detta om detta. Nu ska jag i alla fall njuta för fullt både av att jag lever, och av att snart få återse flera av de andra som också klarade sig, och det ser jag verkligen fram emot!!
Inkamästarnas arv, Anna Southerington 