Ja, förutom fiaskoresultatet i Eurovision var det en mycket trevlig dag igår, i alla fall. Efter nästan 20 år har det ju äntligen kommit en ny Indiana Jones-film, så den avnjöts med stor behållning i Sveriges största biosalong på Rigoletto igår eftermiddag. Den utspelar sig delvis i Peru, och även om den delen inte hade någon som helst anknytning till eller likhet med den tradition som jag jobbar med var det ju ändå en lite rolig detalj i det hela. Jag är barnsligt förtjust i renodlade matinéäventyr av det här slaget: Indiana Jones, Mumien, Pirates of the Caribbean, Star Wars… De tilltalar verkligen mitt inre barn och väcker upp just den där barnalika glädjen och spänningen inombords, och det är onekligen befriande att man inte måste vara så himla seriös och/eller intellektuell hela tiden.
Själv är jag uppväxt med en extremt seriös och hyperintellektuell far, som bemödade sig rejält om att fostra samma kvalitéer hos mig, så det är kanske därför det känns så befriande med till exempel filmer av det här slaget eller att få vara total Eurovision Song Contest-nörd. Det balanserar så att säga upp min ganska ensidiga uppfostran från min fars sida.
Andlighet var totalt bannlyst, men det lyckades far min inte få ur sina barn – själv har jag ägnat mig åt min andliga utveckling ända sedan barndomen, och en av mina systrar är snart utexaminerad protestantisk präst, och den biten var inte så svår, det var bara att hålla den aspekten av sitt liv för sig själv. Värre var det med spontana känsloyttringar, barnslig förtjusning, lite hjärnsläpp någon gång ibland eller saker som kittlade fantasin – då visade sig det stränga missnöjet på en gång, obönhörligt, ofta tillsammans med hätskt framfrästa kommentarer, medan akademiska och intellektuella framsteg möttes med belåtna nickanden och möjligtvis någon liten present någon gång ibland.
Som barn och tonåring präglas man naturligtvis av detta, det är svårt att värja sig mot det när man är i en sådan ålder att man väldigt gärna vill ha bekräftelse och stöd och försöka skapa en närhet till en eller båda föräldrarna, och i vuxen ålder har jag blivit medveten om att acceptansen av den präglingen faktiskt skapade en obalans inom mig, och att det fanns en massa undertryckta sidor av mig själv som inte fick någon näring. Någonstans inom mig godtog jag min fars åsikter om vem jag borde vara och hur jag borde vara, och kunde därför inte heller själv tillåta mig att också få vara spontan, att få ha en barnslig och lekfull sida, att kunna få vara både hyperintellektuell ibland och en riktig bimbo andra gånger, att få visa mina känslor, osv. Faktum är att jag nästan föraktade de sidorna av mig själv när de försökte få berätta att de fanns, de också. Och ännu värre, jag kunde förakta sådana saker även hos andra människor, vilket naturligtvis handlade om ren projektion. Att se sådana yttringar hos andra, framför allt hos andra som bejakade och accepterade de sidorna av sig själva, påminde mig omedvetet om att jag själv hade sådana sidor och att jag faktiskt inte accepterade de sidorna av mig själv och inte själv var i balans, inte själv var hel och läkt. Carl Gustav Jung skulle ha uttryckt det så att de sidorna av mig själv tillhörde min skugga.
Den biten har jag fått jobba ganska hårt med, att se och också omfamna de där andra aspekterna av den som faktiskt är jag, att tillåta hela mitt jag att få finnas till och att få komma till uttryck, och det tror jag är en inre kamp som många av oss går igenom. Jag inbillar mig, och hoppas, att jag numera har jobbat mig igenom i alla fall det mesta av det där. Numera kan jag visa mina känslor, kan vara spontan, kan leka och vara barnslig, kan skratta med en känsla av tillgivenhet gentemot mig själv när jag gör bort mig eller när jag får hjärnsläpp och börjar personifiera den stereotypiskt korkade blondinen, och de sidorna av mig får numera lika stort utrymme och lika stor acceptans som den seriösa, intellektuella akademikern, viket är otroligt skönt. Och någonstans tror jag faktiskt att det är just det som gör att jag njuter så ända in i märgen av sådana saker som en ny Indiana Jones-film. För mig är det som en riktig present till en sida av mig som var bortträngd och oaccepterad under många år, och då jublar hela mitt inre åt att jag numera accepterar och omfamnar så mycket mer av den jag är än jag gjorde förr. Jag tilltalas fortfarande lika djupt av en riktigt bra Bergman-film eller en gedigen uppsättning av Strindbergs Spöksonaten, till exempel, men att i lika stor utsträckning också njuta i fulla drag av en matinéhjälte med fedorahatt och oxpiska symboliserar på något vis – för mig – min förmåga att njuta av ett mycket större spektrum än tidigare av mig själv och den jag är. Och det är både befriande och glädjefyllt!
Inkamästarnas arv, Anna Southerington 