Kraften i energihealing upphör aldrig att förvåna mig!!
I torsdags var det dags för operation på min hand efter bussolyckan i Peru i december. Det var båtbenet som var av, och det var ett glapp mellan de två benbitarna. Ena delen hade ingen blodförsörjning, så benmassan hade börjat brytas ner, vilket syntes tydligt på röntgenbilderna från januari. Det var ett ganska hyfsat område där som var betydligt mörkare, där det alltså fanns mindre benmassa än normalt, och syftet med operationen var att transplantera dit en ny benbit tagen från antingen handleden eller höften.
Medan jag väntade på operationen har både jag själv och flera andra jobbat med handen genom Inkahealing, energihealing från andra inriktningar samt läkande olja. Några dagar innan operationen åkte jag in för nya röntgenbilder och bad att få se även dem. Jag kunde då inte längre kunde se det mörkare partiet, och de två benbitarna såg ut att ligga intill varandra. Ska också nämna att kirurgen i januari pratade om tolv veckor i gips efter operationen, samt att jag vid tidigare full narkos vaknat väldigt groggy och illamående och kräkts ganska kopiöst (hoppas du inte satt vid frukostbordet nu och fick upp den bilden *blink*). Samt att på själva operationsdagen pågick steg 3 av Juans & Ivans workshops inom Inkatraditionen och hela gruppen sände en stark dos av energi till mig på S:t Görans.
Jag fick vänta en bra stund – skulle vara där 9:30, men fick komma in till operation först runt 13-tiden. Men sedan sövdes jag och de satte igång. De väckte mig efter operationen och jag var bara lite groggy i kanske en halv minut, och sedan hur pigg som helst och kunde gå raka vägen till fikarummet och sätta i mig två ostmackor och fyra cappucinos (jo, jag var rejält kaffesugen, kan man lugnt säga). Väntade sedan på att kirurgen skulle komma, så jag kunde bli utskriven och få åka hem, och det tog ett bra tag eftersom hon höll på med en annan operation. Medan jag väntade kom en av operationssköterskorna in för att ta kaffe, och hon sa då att de hade gjort ett helt fantastiskt jobb på mig, och att den extra kirurg de hade tagit in utifrån också var en av de främsta i Sverige, så det kändes ju positivt!
Till slut kom i alla fall ”min” kirurg, som då nästan lite i förbifarten började med att säga att jag ska vara gipsad i två veckor. ”Sa du två?!” utbrast jag, ”Var det inte tolv?!” ”Jo,” sa hon, ”men det kommer inte att behövas. Jag blev väldigt överraskad när vi gick in, benmassan såg inte alls ut som jag hade förväntat mig från de tidigare röntgenbilderna, och det var därför vi kallade in dig för en datortomografi också. Det fanns ingen förlust av benmassa alls, jag var på och tryckte rejält med (och så beskrev hon ett instrument hon hade använt) och det var helt hårt och solitt. Så det behövdes ingen transplantation, vi har bara satt ihop de befintliga benbitarna med en skruv, och den fick väldigt bra och stadigt fäste. Så det blir bara två veckor i gips och sedan får du bara en stödskena som du kan ta på och av.” Gissa om jag jublade!! Benmassan har alltså återbildats, trots att den benbiten inte hade någon blodtillförsel! Dessutom är gipset bara ett ”halvgips”, dvs det är bara gips på ena sidan och runt tummen, och resten är bara bandage, vilket känns betydligt bekvämare än det hela gips jag hade i tre dagar i januari innan de beslutade om operation.
Inte nog med detta, när jag sedan gick genom korridoren på väg mot utgången insåg jag plötsligt att jag inte heller haltade längre! Jag bröt ju även vänster ben i olyckan och går på sjukgymnastik tre ggr i veckan för att gradvis jobba bort haltningen, få ordning på muskler och ledband och få tillbaka muskelstyrka och finmotorik. Haltningen var efterhängsen och jag hade fortfarande lite ont i några av vadmusklerna, som dessutom var förkortade. Och nu haltar jag plötsligt inte alls längre och benet och vaden känns helt OK!
Så tre små mirakler: förlusten av benmassa blev korrigerad trots att det inte fanns någon blodtillförsel till den benbiten, jag mådde alldeles utmärkt efter narkosen (vilket jag dessutom var i princip ensam om, de andra patienterna mådde inte direkt prima), och haltningen på vänster ben försvann!
Jag har lite ont i handen och handleden idag, men det är ju fullt normalt och jag har också fått ”knark” att tillgå, och det är lite svårt med tangentbordet även om det bara är ett halvgips, men i övrigt mår jag alltså alldeles utmärkt, och känner mig enormt glad och tacksam över allt detta!!!
Inkamästarnas arv, Anna Southerington 