Healingsessioner och ny kurs

Förra gången jag var nere på Österlen upptäckte vi att det fanns ett väldigt sug efter privata healingsessioner. Jag har länge känt mig ganska motsträvig till att ge enskilda healingsessioner, annat än i undantagsfall, eftersom jag hellre lägger fokus på att lära mina medmänniskor att hela sig själva. Distansstöd har jag erbjudit sedan ganska länge, men inte privata sittningar. Jag vet ju dock av egen erfarenhet att ibland behöver man lite extra stöd för att få huvudet ovanför ytan, och att det är först efter det som man klarar av att ta över själv, så när det kom förfrågningar från arrangörer, först från Umeå och sedan från Österlen, om att erbjuda privata sessioner i samband med att jag skulle dit och hålla kurs sa jag ja.

Det jag blev varse var att när man tar emot den ena klienten direkt efter den andra, så upptäcker man nya saker som inte är lika uppenbara när man bara tar sig an någon enstaka klient lite då och då, just för att man får väldigt markanta jämförelser. Och det var lite spännande! Jag har till exempel länge varit medveten om att mina händer i regel blir oerhört varma när jag ger healing. Men när jag tog klient efter klient upptäckte jag att det fanns en tydlig koppling mellan hettan i min händer och det som skulle behandlas, och likaså med klientens eget engagemang. Ju allvarligare problemet var, och ju mer engagerad klienten var i sin egen healingprocess, desto hetare blev händerna. Vid ett tillfälle uppe i Umeå blev händerna så glödheta att jag i princip förväntade mig att se brännblåsor i handflatorna när jag sedan tog bort händerna, och klienten själv bad om att få ha dem på sina spända axlar en liten stund för att få använda dem som värmedyna! Och detta var också den klient som hade den allvarligaste problematiken under dagarna där.

Jag har alltid ansett att healing består av en växelverkan mellan healer och klient, och att när båda är engagerade och ”med i matchen” blir också resultatet kraftfullare, men detta blev nu ännu tydligare än det redan var. Min egen del i det hela är naturligtvis att koppla på mig på, och sedan sända, helande energier, men det som nu blev tydligt var att det flödet blev starkare desto större behovet och klientens eget engagemang var – som om klienten själv, medvetet eller omedvetet, ”sög åt sig” och detta ökade flödet ytterligare. Och det var en spännande upptäckt, som möjliggjordes just av att ha ett antal klienter direkt efter varandra så att det blev en mera konkret jämförelse.

Med tanke på det har jag därför bestämt mig för att erbjuda privata healingsessioner i betydligt större utsträckning än tidigare, inte bara när jag är på annan ort i samband med att jag ska hålla kurs, utan även på hemmaplan här i Stockholm, i mån av tid. Jag lägger fortfarande stor fokus på egenvård och att stå i sin egen kraft, så det ingår alltid att man får med sig egna verktyg och tekniker för att använda själv i vardagen, både för att upprätthålla det som gjorts under en session och för att kunna förstärka det på egen hand. Eftersom det också finns ett ganska vanligt fenomen med att man ger bort sin egen kraft till en terapeut och mer eller mindre kan bli ”beroende” av det stödet, har jag också en gräns för hur många gånger man får komma, och denna är avsedd att både belysa och uppmuntra till eget ansvar och utveckling av den egna kraften. Men den som känner att lite extra stöd och en extra skjuts behövs är alltså välkommen, både i Stockholm och ofta även på andra orter när jag ändå är där i samband med kurser.

Mer info om privata healingsessioner hittar du här ->

Jag måste också få berätta lite om en nyutvecklad kurs, som känns väldigt spännande! Jag har tidigare erbjudit en kurs i självkänsla och egenvärde. Vid ett tillfälle nere på Österlen var det bara en anmäld till steg 2 av denna kurs, och jag erbjöd då henne en fokus på privat coaching under två dagar, så att vi skräddarsydde det hela efter just hennes behov. Ur dessa två dagar av samspel utvecklades en hel metod för eget dagligt arbete med den personliga utvecklingen och tillväxten, och jag insåg genast att den tidigare erbjudna kursen behövde förändras, eftersom detta var betydligt mera kraftfullt. Jag insåg också att detta system inte bara var tillämpligt på problem med självkänsla och egenvärde, utan på i princip vilken typ av inre arbete som helst.

Så… sagt och gjort! Det tidigare kursformatet skrotades, och jag utvecklade istället en helt ny fyradagarskurs, som jag har kallat Inkaguldet inom dig – bli din egen livscoach. Och det är precis vad det handlar om – att ge en uppsättning verktyg, från flera olika inriktningar och som också kan kompletteras med sådana verktyg och tekniker som deltagaren redan har i sin egen ”verktygslåda”, och ett fullt utvecklat system för att arbeta med dem. För att identifiera och kartlägga områden att jobba med, för att välja verktyg eller en kombination av verktyg, för att konkret mäta de egna framstegen, och för att kunna peppa och motivera sig själv. Hänsyn har också tagits till att kunna passa in det inre arbetet i sin vardag och att etablera det som en regelbunden vana. Det bygger till stor del på det inre arbete jag själv har gjort, med mig själv och mina egna utmaningar genom åren (och de har varit många!), så jag vet av egen personlig erfarenhet att det faktiskt fungerar. Och det känns oerhört roligt att nu få tillfälle att del med sig av det till andra! Jag tror också att det finns en ny bok i detta, som nog kommer så småningom. 😉

Mer info om den nya kursen hittar du här ->

Program klart vår & sommar 2011

Då var programmet för kurser och evenemang klart för våren och sommaren 2011! Det blir workshops och aktiviteter i Stockholm, Umeå och Falun, samt på Österlen och Island. Mer information om de olika programpunkterna finns på www.inkamastarnasarv.se/kurser.htm, om ingenting annat anges.

Stockholm:
12-13/2: Inkamästarnas arv steg 1
19-20/2: Inkamästarnas arv steg 2
26-27/2: Inkamästarnas arv steg 3
5-6/3: Inkamästarnas profetior
12-20/3: Juan & Ivan Nuñez del Prado – se Inka Spirits hemsida
14-15/5: Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach, start
21-22/5: Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach, forts.
28-29/5: Inkamästarnas arv steg 1
5-6/6: Inkamästarnas arv steg 2
11-12/6: Inkamästarnas arv steg 3
16-17/7: Inkamästarnas profetior
30-31/7: Kraftplatsworkshop

Österlen:
2-3/4: Inkamästarnas arv steg 1
4-5/4: Inkamästarnas arv steg 2
6-7/4: Inkamästarnas arv steg 3
2-3/7: Inkamästarnas arv steg 1
4-5/7: Inkamästarnas profetior
6-7/7: Kraftplatsworkshop
3-4/9: Inkamästarnas arv steg 1
5-8/9: Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach

Umeå:
14/4: Föredrag
15/4: Privata healingsessioner
16-17/4: Inkamästarnas arv steg 1

Falun:
7-8/5: Inkamästarnas profetior

Island:
18-25/6: Internationell konferens – se extern hemsida

Varmt välkommen!

Så har terrorn kommit även hit

Det kan gå flera dagar i rad då jag inte tänker på att titta på nyheterna eller läsa en tidning, och igår kväll satt jag i telefon med min gode vän Per och fick då höra från honom om självmordsbombaren mitt i centrala Stockholm i lördags. En titt på Expressens hemsida blev en ganska naturlig följd.

Tragiskt nog blev jag inte förvånad när jag fick höra att ett dåd av det här slaget nu hade inträffat på svensk mark, det var nästan bara en tidsfråga. Och även om jag aldrig skulle komma på tanken att sympatisera med den sortens metoder kan jag ändå på någon nivå förstå. Främlingsfientligheten i hela Europa, även här i Sverige, har ökat och blivit mera offentlig, partier som SD tar sig in i Riksdagen, ditröstade av helt vanliga svenskar, misstänksamhet och rädsla gentemot både judar och muslimer har blivit tydligare och det tecknas nidbilder av profeten Muhammed vilket i min åsikt faktiskt är precis så respektlöst som många muslimer anser. Även om vi inte delar en annan människas trosuppfattning bör vi respektera den och dess föreskrifter. Är det då egentligen så konstigt, mitt i allt detta, att våldsamma motreaktioner uppstår? Vilket i sin tur leder till ytterligare rädsla och misstänksamhet gentemot islam, och så blir det en enda ond cirkel av det hela. Och den måste brytas.

Vi kan inte göra så mycket åt jihadläger i Afghanistan eller andra sådana företeelser, men vi kan däremot se till oss själva och våra egna reaktioner och attityder. Den delen av den där onda cirkeln råder vi över. Och då gäller det att först och främst komma ihåg att de allra flesta muslimer bestämt tar avstånd från våldshandlingar av det här slaget. Självmordsbombare må vara väldigt synliga i media, av förklarliga skäl, men de representerar en klar minoritet.

Detta handlar egentligen inte om religion. Det handlar om arga, besvikna, desillusionerade människor som använder sig av konceptet jihad för att få utlopp på något vis för dessa känslor av maktlöshet, vrede och sorg, och för att försöka uppnå en känsla av personligt hopp och personlig kraft. Metodiken är enormt missriktad, men jag kan förstå känslorna bakom och också känna en enorm empati och sorg för dessa individer som inte har hittat någon annan utväg, någon annan kanal för sin smärta och sina rädslor. Vem av oss har inte någon gång i livet känt på det viset, även om vi aldrig skulle komma på tanken att spänna på oss en bältesbomb och ta med oss oskyldiga människor in i döden? Agerandet som sådant är väldigt svårt att förstå, men det är däremot inte känslorna som ledde dit.

Så låt oss skänka en tanke och sända empati, kärlek och ljus till alla parter i detta. Till Taimour Abdulwahab och den smärta, rädsla, vrede och maktlöshet han måste ha känt för att ha drivits till detta, till hans nära och kära för vilka det inträffade förmodligen är obegripligt och vilkas sorg måste vara ofantlig, till alla de muslimer som nu fruktar att misstron och fientligheten gentemot dem nu kommer att öka ännu mer och som är lika oskyldiga offer i detta som alla andra, och till alla oss andra som kanske inte känner oss lika trygga på Stockholms gator längre.

Det inträffade är en tragedi för alla parter. Låt oss komma ihåg det och inte hemfalla åt rädsla, misstänksamhet, fientlighet eller låta enskilda individers handlingar prägla vår syn på en hel folkgrupp, vare sig i handling eller tanke. Låt oss istället fokusera ännu starkare på harmonisk samverkan, respekt för varandra, stöd till varandra samt öppna hjärtan gentemot varandra, oavsett hur lika eller olika vi må vara. Då kan vi börja bryta vår egen del av den onda cirkeln.

Julen närmar sig

Tänk, så tiden flyger, nu är det snart jul igen! Adventsstjärnan och adventsljusstaken står på plats och merparten av julklapparna är inhandlade. Listan över julmat börjar ta form och en tur till PrisExtra ligger inplanerad. Det är så här års som man verkligen kan reflektera över hur bra man har det, ändå. Vi har våra välordnade liv, de flesta av oss får njuta av dekorationer, julklappar, god mat och Kalle Anka på TV, sådant som det kan vara väldigt lätt att ta för givet. Men har man rest alls i andra länder, där fattigdomen är mera utbredd, är man förhoppningsvis medveten om att det i själva verket är rena lyxtillvaron, något som vi nog kan ha väldigt lätt för att glömma bort mitt uppe i vårt svenska vardagsgnäll över samhälle, ekonomi och politik. Så inför den här julen skulle jag vilja förorda lite tacksamhet, istället. Att vi verkligen ser hur oerhört bra vi har det, jämfört med så många andra, och verkligen känner tacksamhet över allt det som vi trots allt har. Och självklart skulle det inte skada att också skänka en slant till någon välrenommerad hjälporganisation, för att dela med oss lite av det faktiska överflöd som vi ändå lever i, de allra flesta av oss här i Sverige. Vi har inte bara mat för dagen och ett tak ovanför huvudet, utan oerhört mycket mer än så. Oftast både funktionella och välbyggda lägenheter eller hus med värme, el och rinnande vatten, tillräckligt med mat så att vi ibland till och med slänger rester och sådant som blivit gammalt, bilar, datorer, internetuppkoppling, stereo, TV, video, musik och filmer, böcker, tidningar, porslin, husgeråd och möbler, mobiltelefoner, sjukvård, allmänna kommunikationer, barnomsorg osv osv. Och det är verkligen ett överflöd och något att känna enorm tacksamhet för!

Mitt uppe i allt julfixande håller jag på och skriver klart bok nummer två, som har arbetsnamnet Inkamästarnas profetior, jobbar på att översätta Jörgen I Erikssons Runmagi & shamanism 2.0 till engelska, och ska snart ta mig an att översätta Lynne McTaggarts The Field till svenska. Vilket för mig är ytterligare skäl till tacksamhet – att ha arbete att ägna mig åt! Efter busskraschen i Peru för två år sedan, då jag inte kunde arbeta på ett bra tag på grund av skadorna, har det varit en tuff tid på jobbfronten. Det momentum jag hade byggt upp med inkommande jobb stannade upp när jag själv blev tvungen att stanna upp, så även efter att jag blivit fullt återställd var det svårt att få nya uppdrag och jag är oerhört tacksam för att det har börjat rulla på lite igen!

En annan sak jag är väldigt tacksam för är hela det internationella nätverket av paqos, utövare av Inkatraditionen. En underbar grupp människor som jag verkligen uppskattar djupt. En gång om året får vi alla tillfälle att ses, vid de internationella paqokonferenser som anordnas i olika länder varje år. 2011 är det Islands tur att agera värdland, och det har nu börjat komma in en del information om den konferensen, som arrangeras av våra kollegor i Danmark. De har skapat en hemsida för konferensen på www.aynisummit.com, som man gärna kan ta en titt på om man är nyfiken och/eller funderar på att vilja delta!

Jag vill passa på att önska er alla en riktigt God Jul lite i förskott, fylld av glädje, värme, gemenskap, skratt och tacksamhet!

Kurstillfällen under resten av hösten

Resten av höstens kurstillfällen är nu schemalagda:

23-24 oktober Stockholm: Inkamästarnas arv steg 1
6-7 november Stockholm: Inkamästarnas arv steg 2
13-14 november Stockholm: Inkamästarnas arv steg 3
20-21 november Falun/Borlänge: Inkamästarnas arv steg 3
27-28 november Stockholm: Inkamästarnas profetior
4-5 december samt 11-12 december Stockholm: Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach

Inkamästarnas arv-kurserna samt Inkamästarnas profetior fokuserar specifikt på just Inkatraditionens läror och verktyg. Steg 1 ger alla de grundläggande kunskaperna och byggstenarna, som man sedan kan bygga på med steg 2 och 3 samt profetiorna för de som vill veta mer, få fler verktyg och gå djupare in i traditionen.

Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach lär ut en del verktyg från Inkatraditionen men även från andra traditioner och inriktningar, och fokuserar mera på ett övergripande system för att lyckas jobba på egen hand med sin personliga utveckling – ett system inom vilket man kan använda sig av vilka specifika verktyg man själv vill. De verktyg som lärs ut på kursen är till för att antingen ge en ”start-verktygslåda” för de som just ska påbörja sin egen inre resa, eller för att komplettera och ytterligare utvidga den befintliga ”verktygslådan” för de som redan har påbörjat sitt inre arbete. Det är denna verktygslåda som man sedan har med sig och väljer ur när man ska jobba på egen hand enligt det tillvägagångssätt eller system som kursen lär ut och hjälper dig att komma igång med. Systemet hjälper dig att både kartlägga och strukturera ditt eget inre arbete, och konkret mäta dina framsteg.

Alla detaljer om kurserna samt priser, anmälningsinformation osv, hittar du på www.inkamastarnasarv.se/kurser.htm!

Att växa genom kriser

Förlåt mig, kära Kay Pollak (gulle dig!), för att jag halvt om halvt plagierar din boktitel Att växa genom möten, men det passade så bra in även på det här temat!

Jag har en paqokollega och väninna som just nu genomgår en extremt kämpig period i sitt liv, med en konfliktfylld situation som nästan är henne övermäktig. Jag gör mitt bästa för att stötta henne på distans, och tänker då också naturligtvis en hel del på henne och hennes situation, och på sådana kämpiga perioder ur mitt eget förflutna.

Jag har noterat det många gånger tidigare, men just idag kom det till mig extra starkt, hur oerhört viktiga de där skedena i våra liv kan vara om vi har tillförsikt nog att uppmärksamma de gåvor som de också bär med sig, även om de ibland kan vara svåra att upptäcka mitt i allt kaos. Ibland är det först i samband med de där riktiga kriserna i våra liv som vi verkligen upptäcker vilken enorm inre styrka vi har, egentligen, och hur mycket vi faktiskt klarar av – långt mer än vi själva trodde, i många fall. Det är få saker som har så stor potential att få oss att upptäcka vår inre kraft och styrka och komma till insikt om vår egen kapacitet.

Det kanske kan låta som rena floskler och vara till klen tröst när man står där mitt uppe i sin djupaste livskris, och ofta ser vi inte de där gåvorna förrän vi har kommit igenom det hela och tittar i backspegeln. Men alla som framgångsrikt har tagit sig igenom ett sådant skede i livet vet att de perioderna oftast är långt mer transformerande än de skeden då allt går sin gilla gång eller då vi har vind i seglen. Vi kommer ut på andra sidan krisen som andra människor än de vi var innan, och vi har en möjlighet att själva välja vad vi vill fokusera på – att betrakta oss själva som hjälplösa offer för situationen eller en annan människa, eller att se, omfamna och vidareutveckla den styrka som vi visade konkret och ovedersägligt prov på då vi ju faktiskt lyckades ta oss igenom det hela. Och om vi kan lyckas minnas det sistnämnda tills nästa gång kan vi hämta styrka ur den tidigare erfarenheten, och låta det minnet ge oss hopp och stärka vår uthållighet. Då låter vi krisen skänka oss sin gåva och då växer vi.

När det gäller min väninna vet jag redan att hon har så ofantligt mycket mer styrka och kraft än hon tidigare själv har kunnat inse och ta till sig. Och på senare tid har hon även börjat förstå det själv, vilket glädjer mig något så oerhört! Och jag känner mig helt övertygad om att hon både kommer att ta sig igenom den kris som just nu pågår i hennes liv, och att detta kommer att transformera henne på så många och så djupa plan. Jag tror att hon nu äntligen kommer att lyckas bryta sig igenom de barriärer och allt det gamla bagage som under så många år har hållit henne tillbaka. Det som pågår just nu är helt enkelt en kraftig växtvärk. På just det viset kan vi alla välja att betrakta de där kämpiga situationerna som vi väl alla ställs inför i våra liv. Och gör vi det så tror jag att vi verkligen optimerar våra möjligheter att just växa genom kriser!

En svart dag i svensk politik

Jag pratar ogärna politik, men det är verkligen med sorg i hjärtat som jag ser Sverigedemokraterna ta plats i Sveriges riksdag. Och ett mått av bestörtning.

Egentligen borde jag väl inte vara förvånad – bilden av SD präglas inte längre av fradga-tuggande skinnskallar med swastikas på armen, utan av städade och propra profiler, och i frågor som inte har med invandring och/eller religion att göra har valprogrammet varit snyggt tillrättalagt. Det har sett ut, när man tittar på övriga frågor, som om detta är ett parti som verkligen vill värna individens välfärd. Och då är det nog väldigt lätt att glömma att detta tydligen enbart gäller svenskfödda utan några utländska släktled bakåt i anorna, och bland dessa svenskfödda endast de som inte bekänner sig till islam.

I ett yttrande idag påstod enligt Aftonbladet en av SD:s profiler (Kent Ekeroth) att man inte kan vara både troende muslim och svensk, vilket i min åsikt grundar sig på en djup okunnighet av ganska skrämmande proportioner. Som ni nog alla vet är jag inte själv muslim, men jag vill däremot bestämt hävda att det inom islam finns enorm skönhet och visdom, och en gedigen andlig vägledning, precis som inom alla andra religioner och trosinriktningar. SD förknippar uppenbarligen islam enbart med sådana extremistiska yttringar som står att finna inom nästan vilken religion eller trosinriktning som helst (möjligtvis med undantag för buddhismen, där jag inte kan erinra mig några exempel på rak arm). Extremism har varken med religion eller kultur att göra, det har med den enskilde individen att göra, och är bara en av många möjliga yttringar för inre, och oftast förträngda, rädslor och smärtor av olika slag. Och kampen med dessa inre faktorer, den jungianska skuggan i vårt omedvetna, är något som vi alla har genomgått och/eller kommer att gå igenom, på ett eller annat sätt. Oavsett religion eller kultur. Den inre processen utgör en ofrånkomlig och viktig del av den mänskliga resan som varje individ företar, under en eller kanske många livstider.

Visserligen tror jag att det kan tjäna ett konstruktivt syfte att sådana här politiska strömningar ”kommer ut ur garderoben”. Att ha röster av det här slaget i vår egen riksdag kanske är det som krävs för att vi ska vakna upp ordentligt och tänka till. För att vi ska ta aktiv ställning för inte bara tolerans, utan respekt och samhörighet bortom kulturella och religiösa ramverk. Och just nu, i och med detta riksdagsval, är det uppenbarligen våra muslimska bröder och systrar som verkligen kommer att behöva allas vårt stöd, eftersom det primärt verkar vara mot dem som SD:s främlingsfientliga propaganda riktar sig. Och det är nu vi verkligen behöver komma ihåg, och umgås med tanken, att vi faktiskt alla är bröder och systrar, att alla kunskapsläror leder till andlig utveckling och tillväxt, att alla kulturer har skönhet och visdom att erbjuda, att det som förenar oss är långt mer och långt viktigare än det som ytligt sett skiljer oss åt, och att det är genom harmonisk samverkan bortom dessa skenbara gränser som vi som släkte verkligen kan berika och stärka varandra i vår mänskliga evolution.

Kanske är det så att motsatsen till allt detta behövde bli mera synligt och få större utrymme för att vi alla ska vakna upp och komma till insikt om det? Främlingsfientlighet och polarisering mellan kulturer och religioner är inte längre något som döljer sig under ytan här i Sverige, nu stirrar det oss rakt i ansiktet och talar till oss från det offentliga rummet. Låt oss hoppas att det kan tjäna som en väckarklocka, så att detta kan få konstruktiva konsekvenser. Och om så är fallet kan jag rikta ett tack till SD för att de så starkt belyser och lyfter fram en världsåskådning och människosyn som de flesta av oss nog strävar efter att lämna bakom oss, så att det blir lättare för oss att se och arbeta med eventuella rester av sådana åsikter och känslor inom oss själva. Och ett sådant inre arbete betyder oerhört mycket för den egna utvecklingen, i min åsikt.

Utomhusceremoni vid -20 grader ;-)

Då har kurssäsongen kommit igång på allvar igen efter alla storhelgerna, och de senaste två helgerna var det en etta och en tvåa som gällde. Där valde Moder Natur verkligen att sätta både min egen och ”mina” paqo-aspiranters beslutsamhet på prov (*skrattar*). För att fullfölja initieringarna och arbetet med naturen och elementen vadade vi genom snö upp till knäna ute på Järvafältet och stod sedan där med krackelerande ansikten i -20 graders kyla och bitande blåst och yrsnö i ca 2 timmar medan vi skapade alla kopplingar till elementen, den övre världen, träden och stenarna. Att få kontakt med vindens element var inget problem alls!
😉

En paqo förväntas ju dock vara lite tålig och inte låta sig hindras av väder och vind. I Peru dansas det högt uppe på en glaciär i flera dygn under den årliga Q’olloritifestivalen, vilket får våra frusna ansikten och istappar i håret att se ut som en riktig barnlek. Och jodå, vi klarade det utan knot, och det kaffe som följde efter att vi kommit in igen smakade alldeles extra gudomligt.

Härnäst bär det av till Falun, för en tvåa, och det ska bli väldigt roligt att få återse den gruppen igen, samt Jessica som är den lokala arrangören. Sedan dimper Juan och Ivan ner från Peru igen och är här i 10 dagar, vilket också ska bli enormt roligt. Det är inte utan att jag saknar grabbarna grus rejält mellan gångerna, de är verkligen familj i ordets sanna bemärkelse.

Under lite lugnare stunder, då jag inte undervisar eller skriver, och inte har en massa peruaner som dräller omkring här hemma och rensar kylskåpet, småplockar jag lite med ett nytt översättningsprojekt på uppdrag av Jörgen I Eriksson, en av våra främsta auktoriteter när det gäller samisk shamanism. Och så håller jag på och plöjer mig igenom den ovanligt stora mängd dvd-filmer som min far i USA skickade i julklapp. Flera boxar av Star Trek Enterprise och Star Trek Voyager, den lite nyare Star Trek-filmen som kom förra året samt en inspelning av sista Broadwayföreställningen av musikalen ”Rent”, som är en av mina favoriter genom alla tider. Så som ni kanske märker är jag ”Trekkie”, ”Rent-head” och musikalfreak. Och så tycker jag att det är väldigt kul med Melodifestivalen också (vilket man ju inte får erkänna offentligt, men det gör jag i alla fall), där årets riktigt stora behållning måste vara Dolph Lundgrens sanslöst roliga parodi på sig själv. Vem hade anat att han kunde uppbåda så stor självdistans? Starkt jobbat!! Och för övrigt kommer jag att rösta på Darin nästa helg – avskalat och intimt utan en massa utspökade kostymer eller stereotypisk schlagerkoreografi, med massor av känsla och guld i strupen. Heja!

Ny bok, kurser i vår…

Alla helger, med allt vad de innebär, är över och vardagen börjar ta fart igen. Gott Nytt 2010 på er alla, förresten!

Jag börjar komma igång ordentligt med att skriva på nästa bok, vars arbetstitel är Inkamästarnas profetior. Precis som titeln antyder handlar den om just de profetior som inte bara Mayafolket, utan även Inkas, har inför 2012 och nästa steg i människans utveckling. Högst personliga upplevelser och reflektioner varvas med fakta om profetiorna och våra möjligheter att förbereda oss för och hänga med i denna nästa utveklingsfas, och naturligtvis kommer det att finnas konkreta tips och övningar för att hjälpa till med detta. Skrivandet pågår för fullt, och sedan får vi helt enkelt hoppas att förlaget vill ha boken, också! 😉

Jag har också schemalagt ett antal kurser för våren och sommaren nu, i Stockholm, Falun/Borlänge och på Österlen. Det blir workshopsteg 1-3 som fanns redan tidigare, men också de nya 2-dagarskurserna steg 4, som handlar om just profetiorna, Kraftplatsarbete, samt Självkänsla & egenvärde steg 1 och 2. Riktigt roligt ska det bli!

Juan och Ivan kommer också tillbaka till Sverige snart, närmare bestämt mot slutet av mars. De kommer då att hålla sina 4 workshopsteg i Stockholm, och det ska bli underbart att ses igen!

Annars ägnar jag mig just nu mest åt att sitta och leta på nätet efter en ny whiteboard som inte kostar tusenlappar. Min befintliga är alldeles för liten och står på ett rangligt stativ som bara rasar omkull hela tiden, och nu har jag ledsnat ordentligt på det. Min goda väninna Irene ska flytta ner till södra Sverige och hade en att sälja, men den rök innan jag hann reagera, så det var tydligen inte meningen att jag skulle ha den. Jakten fortsätter….

Österlen nästa…

Borlänge var jättehärligt, kan jag rapportera! Mysigt kursrum i en gammal hembygdsgård, som den lokala arrangören Jessica hade ordnat till väldigt fint, mysigt och ombonat boende för en väldigt billig penning på Borlänge Wärdshus där jag hade en hel dubbelsäng för mig själv, vilket jag sannerligen inte är bortskämd med, god mat både på hembygdsgården och på de restauranger vi besökte på kvällarna, och så en riktigt bra grupp med härliga deltagare!

När jag kom tillbaka till Stockholm anslöt jag på Centralen med vår kollega Dorthe från Danmark, som just kom in med flygbussen från Arlanda för att hälsa på i några dagar, och det var alldeles underbart att se henne och tillbringa lite tid med henne! Hon var en av dem som var med oss i Peru i vintras, då olyckan utanför Caral inträffade, och en av dem som efter olyckan var med i vår lilla grupp som linkade oss vidare, halta och lytta med mitellor och kryckor, till Ollantaytambo, Machu Picchu och Cuzco, så vi hade delat mycket och knutit väldigt starka band. Vi hade en lugn vecka här i Stockholm, träffade de andra som var med i olyckan och utbytte tankar och läkeerfarenheter, tittade på bilder från resan, gick på Naturhistoriska muséet och såg utställningen om Floresmänniskan samt en film om svarta hål på Cosmonova, och tog lite promenader i lugn och ro ute i naturen på Järvafältet.

Nu bär det snart av till Österlen igen, denna gång för en workshop 1, en workshop 4 och en workshop om självkänsla och egenvärde. De två sistnämnda håller jag för första gången, så det ska bli väldigt spännande! Fyran är en lätt adaption av Juans fyra, medan den om självkänsla och egenvärde är utvecklad på egen hand. Det är så många i vårt land som har problem just med självkänslan, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på jantelagen och att alla hela tiden ska passas in i någon sorts allmän mall, och det blockerar den personliga kraften, glädjen och välbefinnandet, så det känns som ett angeläget tema att jobba med. Jag har själv varit där och lyckats, på egen hand, att lösa upp den problematiken, så nu hoppas jag på – och tror – att andra också kan bli hjälpta av samma tankesätt och verktyg som hjälpte mig.

Det är också alltid härligt att komma ner till Österlen. Näckrosen kursgård ligger mitt ute i skogen utanför Gärsnäs, nära Gyllebosjön, och det är en väldigt naturskön plats och underbart med hunden och katterna som springer omkring där på gården medan Nea, som driver stället, fixar och donar med allting och lagar väldigt god mat, dessutom. Så man är väl omhändertagen och känner sig alltid väldigt välkommen! På fredag bär det av, och sedan är det workshops lör-sön, mån-tis samt ons-tor.

Skäms på mig!

Det är länge sedan senaste inlägget nu! Jag får trösta mig med att jag, liksom alla andra, bara är människa, och på sommaren sitter man gärna ute och njuter av en latte istället för att sitta parkerad framför datorn. Nu har jag visserligen behövt sitta en hel del fram för datorn ändå, i och med att jag hållit på med en del översättningar, men jag har åtminstone fokuserat på det och i övrigt tagit mig tid till att vara utomhus.

Jag har hunnit med en workshoprunda och en kraftplatsdag på Österlen också, och fick äntligen stifta bekantskap med Ale stenar! Jag tog med en grupp hågade på en heldag av energiarbete med naturen och kraftplatser som började i närheten av Gärsnäs och avslutades just vid Ale stenar, och det var jättehärligt! En av de mäktigaste upplevelserna den dagen var nog annars någonting helt oplanerat. Vi hade jobbat med en gammal skeppssättning tvärs över och en liten bit nedför vägen från Kiviks kungagrav, som låg väldigt nära havet. Eftersom vi hade lite tid över passade vi då på att gå ner och ställa oss på stranden och bara öppna oss för energin i de stora vågor som sköljde in mot land, denna ganska rejält blåsiga dag, och det var verkligen urkraft!

Nu i helgen är det dags att dra iväg upp till Borlänge, där jag inte har varit tidigare, för att hålla workshop där, och det ska bli spännande. Vi ska vara på något som heter Gammelgården, och när jag kikar på det på nätet ser det alldeles underbart ut! Det gör verkligen skäl för sitt namn, med röda gamla trähus, djur och mycket natur. Det ser ut som lite av en korsning mellan Husby gård och Akalla by här i Stockholmstrakten, som också är gamla kulturgårdar och där vi har varit med workshops med Juan Nuñez del Prado och Elizabeth Jenkins. Det ska också bli roligt att få känna in Dalarna, där jag inte har varit sedan jag var barn!

Vad gäller sviterna efter busskraschen i Peru så är jag ”fit for fight” igen. Jag har fortsatt med sjukgymnastiken för att få tillbaka styrka i ben, armar och handled, och det har gått väldigt bra. Dessutom har de under våren haft en Qi gong-grupp som jag också har fått delta i, och jag måste säga att jag är oerhört imponerad över att man i Landstingets regi och på frikort kan få tillgång till en sådan sak som Qi gong! De erbjuder även akupunktur och medicinsk yoga där på rehab. Det är verkligen framsteg inom den svenska sjukvården, det – jag bockar, bugar och applåderar!

Och på tal om det håller jag tummarna för fullt för, och sänder energi till, att Barrack Obama ska lyckas genomföra sin sjukvårdsreform i USA. Jag har ju själv bott där i elva år och haft tillfälle att uppleva den amerikanska sjukvården, och den var banne mig inte mycket bättre än den på landsorten i Peru, ska jag säga. Inte för den som inte har gott om pengar och en bra privat sjukvårdsförsäkring, bekostad ur egen ficka. Eftersom jag har haft tillfälle till jämförelse vill jag bara påpeka för alla som tycker om att gnälla på den svenska sjukvården att ni har ingen aning om hur fantastiskt lyckligt lottade vi är i det här landet! Visst finns det fortfarande fel och brister, men jämfört med USA lever vi i rena paradiset, både kostnadsmässigt och kvalitetsmässigt. Och där vill jag verkligen tillönska alla amerikaner en förbättring, särskilt då de som inte tjänar multum och därmed inte heller har råd med eller tillgång till bra vård!

Jag hade i Washington DC en sjukvårdsförsäkring genom min arbetsplats, och lik förbaskat var det då bara ett fåtal kliniker man fick lov att uppsöka, som var anslutna till den försäkringen, och de var glest utspridda med överfyllda, stekheta och smutsiga väntrum där merparten av de väntande fick sitta på golvet, inga prioriteringar beroende på hur akut det var, sönderstressad personal som knappt tog sig tid att vare sig titta på en eller prata med en innan de stack ett recept i handen på en och skickade hem en efter 10-12 timmars väntan i dallrande hetta på ett smutsigt golv, och för detta fick man trots försäkring betala en bra slant ur egen ficka. Efter sådana upplevelser i USA har jag aldrig mer gnällt på den svenska sjukvården!

Små healingmirakler!

Kraften i energihealing upphör aldrig att förvåna mig!!

I torsdags var det dags för operation på min hand efter bussolyckan i Peru i december. Det var båtbenet som var av, och det var ett glapp mellan de två benbitarna. Ena delen hade ingen blodförsörjning, så benmassan hade börjat brytas ner, vilket syntes tydligt på röntgenbilderna från januari. Det var ett ganska hyfsat område där som var betydligt mörkare, där det alltså fanns mindre benmassa än normalt, och syftet med operationen var att transplantera dit en ny benbit tagen från antingen handleden eller höften.

Medan jag väntade på operationen har både jag själv och flera andra jobbat med handen genom Inkahealing, energihealing från andra inriktningar samt läkande olja. Några dagar innan operationen åkte jag in för nya röntgenbilder och bad att få se även dem. Jag kunde då inte längre kunde se det mörkare partiet, och de två benbitarna såg ut att ligga intill varandra. Ska också nämna att kirurgen i januari pratade om tolv veckor i gips efter operationen, samt att jag vid tidigare full narkos vaknat väldigt groggy och illamående och kräkts ganska kopiöst (hoppas du inte satt vid frukostbordet nu och fick upp den bilden *blink*). Samt att på själva operationsdagen pågick steg 3 av Juans & Ivans workshops inom Inkatraditionen och hela gruppen sände en stark dos av energi till mig på S:t Görans.

Jag fick vänta en bra stund – skulle vara där 9:30, men fick komma in till operation först runt 13-tiden. Men sedan sövdes jag och de satte igång. De väckte mig efter operationen och jag var bara lite groggy i kanske en halv minut, och sedan hur pigg som helst och kunde gå raka vägen till fikarummet och sätta i mig två ostmackor och fyra cappucinos (jo, jag var rejält kaffesugen, kan man lugnt säga). Väntade sedan på att kirurgen skulle komma, så jag kunde bli utskriven och få åka hem, och det tog ett bra tag eftersom hon höll på med en annan operation. Medan jag väntade kom en av operationssköterskorna in för att ta kaffe, och hon sa då att de hade gjort ett helt fantastiskt jobb på mig, och att den extra kirurg de hade tagit in utifrån också var en av de främsta i Sverige, så det kändes ju positivt!

Till slut kom i alla fall ”min” kirurg, som då nästan lite i förbifarten började med att säga att jag ska vara gipsad i två veckor. ”Sa du två?!” utbrast jag, ”Var det inte tolv?!” ”Jo,” sa hon, ”men det kommer inte att behövas. Jag blev väldigt överraskad när vi gick in, benmassan såg inte alls ut som jag hade förväntat mig från de tidigare röntgenbilderna, och det var därför vi kallade in dig för en datortomografi också. Det fanns ingen förlust av benmassa alls, jag var på och tryckte rejält med (och så beskrev hon ett instrument hon hade använt) och det var helt hårt och solitt. Så det behövdes ingen transplantation, vi har bara satt ihop de befintliga benbitarna med en skruv, och den fick väldigt bra och stadigt fäste. Så det blir bara två veckor i gips och sedan får du bara en stödskena som du kan ta på och av.” Gissa om jag jublade!! Benmassan har alltså återbildats, trots att den benbiten inte hade någon blodtillförsel! Dessutom är gipset bara ett ”halvgips”, dvs det är bara gips på ena sidan och runt tummen, och resten är bara bandage, vilket känns betydligt bekvämare än det hela gips jag hade i tre dagar i januari innan de beslutade om operation.

Inte nog med detta, när jag sedan gick genom korridoren på väg mot utgången insåg jag plötsligt att jag inte heller haltade längre! Jag bröt ju även vänster ben i olyckan och går på sjukgymnastik tre ggr i veckan för att gradvis jobba bort haltningen, få ordning på muskler och ledband och få tillbaka muskelstyrka och finmotorik. Haltningen var efterhängsen och jag hade fortfarande lite ont i några av vadmusklerna, som dessutom var förkortade. Och nu haltar jag plötsligt inte alls längre och benet och vaden känns helt OK!

Så tre små mirakler: förlusten av benmassa blev korrigerad trots att det inte fanns någon blodtillförsel till den benbiten, jag mådde alldeles utmärkt efter narkosen (vilket jag dessutom var i princip ensam om, de andra patienterna mådde inte direkt prima), och haltningen på vänster ben försvann!

Jag har lite ont i handen och handleden idag, men det är ju fullt normalt och jag har också fått ”knark” att tillgå, och det är lite svårt med tangentbordet även om det bara är ett halvgips, men i övrigt mår jag alltså alldeles utmärkt, och känner mig enormt glad och tacksam över allt detta!!!

Juan & Ivan snart tillbaka!

Jaha, nu befinner sig Juan & Ivan i Danmark, och är snart tillbaka här i Stockholm igen – på söndag anländer de! Det ska bli riktigt underbart att se dem, särskilt med tanke på att det är deras första besök i Sverige sedan den busskrasch vi var med om tillsammans i Peru i början av december. Själv går jag mycket bättre nu, även om jag fortfarande haltar lite, handen ska snart opereras så blir det ordentlig ordning på den också efter rehabilitering, och det går riktigt bra på sjukgymnastiken, även om den tar väldigt mycket tid just nu med tid hos rehabenheten tre gånger i veckan plus egna träningspass här hemma flera gånger om dagen. Jag har fortfarande en del bestående yrsel, men det har gått iväg en remiss till yrselmottagningen på Sabbatsberg, så jag ser fram emot att komma dit så ska vi nog få bukt med det sista av den biten, också. Det ska bli spännande att se hur Juan och Ivan har återhämtat sig, och det verkar som om vår kamrat Dorthe från Danmark, som även hon var med i kraschen, också kommer med på besök – jätteroligt!

Juan och Ivan ska bjuda på workshops, som vanligt. Den 3-5 mars blir det fokus på profetior, energiarbete och synkronicitet, följt av ordinare workshopsteg 1-3 för den andinska traditionen den 7-12 mars. Det ska som vanligt bli både kul och spännande! Även om jag har varit med på dessa workshops hur många gånger som helst vid det här laget, under de senaste åtta åren, så blir det aldrig trist eller tjatigt. Dels gör de små förändringar här och där varje gång, så att kurserna hela tiden fortsätter att utvecklas, och dels upplever jag att allting når ytterligare ett djupare lager inom mig själv för varje gång. Och det är väl delvis det som gör den här traditionen så tilltalande för mig – jag upplever inte att jag någonsin slutar växa och utvecklas, utan att det bara fortsätter, och för mig är det en viktig aspekt. Den dag jag slutar lära mig nya saker, växa och utvecklas kommer jag att börja känna mig väldigt uttråkad, tror jag! För mig skänker just växande och nyfikenhet en väldigt stor portion livslust och livsglädje.

Jag har annars reflekterat en del på detta med rehabilitering efter olyckan och de fysiska men som uppstod i samband med den. Alla frågar hela tiden hur jag mår, vilket är väldigt omtänksamt och gulligt, och jag uppskattar det – tro inte annat! – men samtidigt känns den här fysiska läkningsprocessen som lite av en bagatell i det stora hela taget. Visst, jag är lite begränsad just nu, men det är ingen stor grej. Det är liksom helt i sin ordning. Samma sak gäller för själva busskraschen. Jag har ingenting emot att ha varit med om den, jag ångrar inte att vi befann oss just där, just då – kanske snarare tvärtom, på sätt och vis. Det var en mycket stark händelse, både själva olyckan och allting som kom efteråt, och kommer alldeles säkert att bidra till min utveckling och den jag är, och i det finns det många gåvor att ta vara på, som jag har berättat en del om i inlägget ”Reflections on bus crash”. Och för att nu vara lite krassa – jag lever ju, go’ vänner, vilket är ett smärre mirakel, så lite frakturer, blånader, smärtor och hematomer är verkligen en petitess i sammanhanget! Allt detta är antingen redan läkt eller på god väg att läka, så det känns inte som så mycket att hetsa upp sig över – det som är värt att hetsa upp sig över är snarare just ”wow, jag lever, otroligt, vilken grej!”

Detta om detta. Nu ska jag i alla fall njuta för fullt både av att jag lever, och av att snart få återse flera av de andra som också klarade sig, och det ser jag verkligen fram emot!!

Rena julafton

Universum/Pachamama vet att det krävs ganska lite för att göra mig väldigt glad, och idag fick jag en högst oväntad gåva! Eller ja, den kostade ju pengar, men inte särskilt mycket och det jag fick går normalt sett inte att köpa här hemma, ens för alla pengar i världen.

Jag hade hållit på och fixat med min mesa (snarlikt de nordamerikanska indianernas medicinknyten), för att reflektera ett nytt liv, en nystart eller sorts pånyttfödelse efter bussolyckan, med delvis nya khuyas (kraftföremål), bl a från Peruresan i nov/dec förstås, och ett nytt yttertyg. Det var tydligen helt rätt tänkt, och belöningen lät inte vänta på sig. Helt plötsligt, utan synbar anledning eller behov, får jag för mig att jag måste gå till till en särskild lågprisbutik som ligger här i närheten. ”OK,” tänkte jag, ”kan ju alltid passa på att köpa ett storpack tvättmedel och lite bra schampoo för en billig penning, behöver det inte än på ett litet tag, men OK”.

Så jag tar min kärra, eftersom jag ju funderade på storpack tvättmedel som är lite tungt, och haltar iväg på mitt snart läkta ben. Går runt i affären, plockar på mig lite schampoo, sköljmedel och frysta bondbönor och tänker att jag ska gå ett varv och se om det är något mer innan jag lyfter den tunga tvättmedelsförpackningen och går till kassan. Kommer runt ett hörn, tvärstannar, gapar som en fisk på land, och tänker ”VA?! Det är inte sant!!” Där på golvet står det tre st 6-pack med 2,25-litersflaskor av den sydamerikanska läskedrycken Inca Kola!! Som jag bara älskar, och som inte går att få tag i här! Det är en illgul (ska förmodligen föreställa guld- eller solfärgad) läskedryck som smakar ungefär som smält Piggelin, ganska sötsliskig egentligen och säkert inte speciellt nyttig alls, men den har en mycket varm plats i mitt hjärta.

Jag hoppade genast på en i personalen som stod bredvid och packade upp téer, och frågade: ”När började ni med det här?!”. ”Idag,” sa han. Jag fick veta att det var ett tillfälligt parti som de hade kommit över från en bekant som just kommit hem från Equador och hade med sig fem sådana 6-pack till dem. Två av 6-packen hade redan rykt på bara ett par timmar, och jag lassade genast ner ett tredje i kärran istället för tvättmedlet. Och ringde min mor, som också älskar det och också bor nära butiken ifråga, och tipsade henne också. Rena julafton! Så en flaska ska avnjutas nu, så fort den är kyld, och resten ska avnjutas med andakt när det är något speciellt som ska firas!

Så idag känns det som julafton igen, och jag är så lycklig över min Inca Kola!

Vårens schema

Med tanke på läkning, samt kommande handoperation, efter bussolyckan i Peru så kommer jag att ta det lite lugnare i vår.

Det som är klart är att jag kommer att hålla en workshop 1, grundkunskaperna, i Stockholm följt av en tvåa i Uppsala helgen därpå. Dialog pågår med Piteå om ett eventuellt föredrag samt att i så fall också erbjuda några healingsessioner för klienter där. Vi (jag och de lokala arrangörerna) håller på och syr ihop ett föredrag samt en helg med kraftplatsarbete i Bohuslän. Likaså kommer det att bli workshop 1, 2 och 3 samt en kraftplatsdag på Österlen, vi håller på med datumen för det. Vi hade också flyttat en workshopserie steg 1-3 i Umeå, från hösten till våren, men jag har ännu inte hört någonting mer om det från den lokala arrangören där och ännu inte fått svar på förfrågan om hur det går, så vi får se hur det blir med det. Utöver det blir det möjligtvis ytterligare en eller två workshops, men troligtvis inte så mycket mer än så just de närmaste månaderna.

Vårens kursprogram med datum och information finns på www.inkamastarnasarv.se/kurser.htm för den som är intresserad! Självklart uppdateras det också efterhand när ytterligare information blir klar.

I övrigt så kommer jag att försöka delta i den årliga internationella Inkakonferensen, som vanligt – den hålls i Grekland i år, så det vore ju helt ljuvligt! Det hänger lite på ekonomin och hur dyr den blir i år. Förra året var det flera av mina styrelsekamrater i Inka Spirit som tyvärr inte kunde delta när Spanien stod som värdland, och det var på gränsen även för min del, just för att kostnaden var för hög, så jag håller tummarna för att det är lite billigare att arrangera i Grekland och att det går att hitta billiga flyg till Thessalonike!  

Juan och Ivan kommer också hit till Stockholm som vanligt. De kommer att hålla sin workshop om förberedelse inför 2012, samt sina ordinarie tre workshopsteg, i mars. Datum och info om det finns på www.inkaspirit.com.

I övrigt håller jag på och färdigställer en boköversättning som jag påbörjade innan jag åkte till Peru, och tar det annars väldigt lugnt. Ägnar mig åt sjukgymnastik, vilar, tar hand om det som fortfarande håller på att läka, jobbar med mina Inkaverktyg för att främja det hela, skriver lite grand, läser, busar med katten osv. Jag fick ett par trevliga dvd-boxar i julklapp från min far och övriga familjen i USA, säsong 1 av Stargate Atlantis och säsong 2 av Star Trek: The Next Generation, så de åker också fram när jag behöver vila benet och höften på soffan en stund. Jag är en riktig liten science fiction-nörd, om jag inte har nämnt det tidigare! 😉