Förlåt mig, kära Kay Pollak (gulle dig!), för att jag halvt om halvt plagierar din boktitel Att växa genom möten, men det passade så bra in även på det här temat!
Jag har en paqokollega och väninna som just nu genomgår en extremt kämpig period i sitt liv, med en konfliktfylld situation som nästan är henne övermäktig. Jag gör mitt bästa för att stötta henne på distans, och tänker då också naturligtvis en hel del på henne och hennes situation, och på sådana kämpiga perioder ur mitt eget förflutna.
Jag har noterat det många gånger tidigare, men just idag kom det till mig extra starkt, hur oerhört viktiga de där skedena i våra liv kan vara om vi har tillförsikt nog att uppmärksamma de gåvor som de också bär med sig, även om de ibland kan vara svåra att upptäcka mitt i allt kaos. Ibland är det först i samband med de där riktiga kriserna i våra liv som vi verkligen upptäcker vilken enorm inre styrka vi har, egentligen, och hur mycket vi faktiskt klarar av – långt mer än vi själva trodde, i många fall. Det är få saker som har så stor potential att få oss att upptäcka vår inre kraft och styrka och komma till insikt om vår egen kapacitet.
Det kanske kan låta som rena floskler och vara till klen tröst när man står där mitt uppe i sin djupaste livskris, och ofta ser vi inte de där gåvorna förrän vi har kommit igenom det hela och tittar i backspegeln. Men alla som framgångsrikt har tagit sig igenom ett sådant skede i livet vet att de perioderna oftast är långt mer transformerande än de skeden då allt går sin gilla gång eller då vi har vind i seglen. Vi kommer ut på andra sidan krisen som andra människor än de vi var innan, och vi har en möjlighet att själva välja vad vi vill fokusera på – att betrakta oss själva som hjälplösa offer för situationen eller en annan människa, eller att se, omfamna och vidareutveckla den styrka som vi visade konkret och ovedersägligt prov på då vi ju faktiskt lyckades ta oss igenom det hela. Och om vi kan lyckas minnas det sistnämnda tills nästa gång kan vi hämta styrka ur den tidigare erfarenheten, och låta det minnet ge oss hopp och stärka vår uthållighet. Då låter vi krisen skänka oss sin gåva och då växer vi.
När det gäller min väninna vet jag redan att hon har så ofantligt mycket mer styrka och kraft än hon tidigare själv har kunnat inse och ta till sig. Och på senare tid har hon även börjat förstå det själv, vilket glädjer mig något så oerhört! Och jag känner mig helt övertygad om att hon både kommer att ta sig igenom den kris som just nu pågår i hennes liv, och att detta kommer att transformera henne på så många och så djupa plan. Jag tror att hon nu äntligen kommer att lyckas bryta sig igenom de barriärer och allt det gamla bagage som under så många år har hållit henne tillbaka. Det som pågår just nu är helt enkelt en kraftig växtvärk. På just det viset kan vi alla välja att betrakta de där kämpiga situationerna som vi väl alla ställs inför i våra liv. Och gör vi det så tror jag att vi verkligen optimerar våra möjligheter att just växa genom kriser!
2012 närmar sig…
Du ser fram emot det eller…?
Hur ser du då på det faktum att många tror att detta år för med sig kriser och kaos?
Själv tror jag att vi 2012 får se en ENERGIHÖJNING, och att alla inte kan ta till sig detta. Negativt sinnade människor kommer att bli mer negativa och positiva människor mer positiva.
Men eftersom världen är som den är och folk är som de är, dvs materialistiska, så kommer 2012 i förstone att bli lite kaotiskt.
Kom ihåg det när 2012 stundar och allting inte omedelbart blir en rosig new age-dröm. Det blir bättre på sikt, kanske ca 20-30 år efter 2012. Men inte på en gång. Kom ihåg det syster.
Hej Lennart!
Jodå, även Inkatraditionen har profetior om 2012, men inte med några förväntningar om vare sig något katastrofscenario eller något magiskt trollspö som kommer att skapa en perfekt värld över en natt. 😉
Detta är egentligen en alldeles för omfattande diskussion för ett kommentarsvar, men det Inkaprofetiorna har att säga är att vi just nu befinner oss i övergångsperioden mellan två tidsåldrar, och att den nya kommer att få sin början just 2012. Den nya tidsåldern kallar de Taripaypacha, vilket betyder ”tiden då vi möter oss själva igen”, med innebörden att vi kommer att återigen bli medvetna om, och kunna se, den där gnistan av gudomlighet inom både oss själva och alla andra människor.
Rent konkret säger profetiorna att de två nästa stegen i den naturliga mänskliga evolutionen av personlig, psykosocial och andlig utveckling återigen kommer att bli tillgängliga för oss i och med denna nya tidsålder. Att de blir tillgängliga betyder dock inte att alla människor kommer att uppnå dem, vare sig år 2012 eller ens inom de 20-30 år som du nämner. Att ta nya, stora kliv i sin utveckling kräver ett djupgående inre arbete. Att göra det gedigna arbetet kommer att vara av intresse för en del, och för dem kommer det då alltså att finnas en möjlighet och ett stöd för att komma längre än vad som tidigare har varit möjligt, medan andra kommer att lunka på i de vanliga fotspåren. Det är alltid upp till varje enskild individ att välja vad han/hon vill fokusera på, och ingen annan kan göra det valet åt en. Så det vi blickar framåt mot inom Inkatraditionen är helt enkelt en möjlighet för den som vill arbeta med sin inre tillväxt, men huruvida man vill det eller ej är helt och hållet upp till var och en att välja. Och 2012 markerar endast en början, den startpunkt då dessa möjligheter först blir tillgängliga för oss igen. Vissa människor kommer säkerligen att börja sträva mot dessa nya möjligheter omedelbart, andra mera gradvis och under en mycket längre tid, och andra inte alls. Så det är vad 2012 innebär för oss – en öppning och en möjlighet för de som väljer att göra det inre arbete som krävs för att förverkliga den potentialen. Varken mer eller mindre. 😉
Sedan är det ju helt naturligt så att människan, världen och universum i sin helhet är i konstant utveckling, konstant rörelse, konstant förändring. Och många är rädda för, och reagerar på, förändringar. Men det är enbart då dessa rädslor väcks och triggas som vi, var och en av oss, verkligen får möjlighet att se, möta och transformera dem. Och gör vi inte det så växer vi inte. Vilket för mig tillbaka till just detta med att kriser kan föra med sig möjligheten till djupgående transformation, om vi väljer att ta vara på den möjligheten. Och väljer vi det inte så kommer det hela tiden nya utmaningar, det vill säga nya tillfällen, nya möjligheter, nya chanser att återigen välja. Så det valet erbjuds oss hela tiden. Det är något jag har märkt av väldigt tydligt i mitt eget liv.
Jag håller på och skriver på min andra bok, som handlar just om allt detta med profetiorna och den nya tidsåldern. Om jag får som jag skulle vilja så kommer den ut just under 2012, eftersom det ju är detta år som är startskottet, så den kan du hålla utkik efter om det här är ett ämnesområde som intresserar dig!
Tack för svar.
Det låter lovande: 2012 är en invecklad sak, något i grunden bra men samtidigt inte något magiskt trollspö.
Det är ungefär som jag tänker: det blir en utmaning, en kris för materialismen och en möjlighet att tänka om och tänka nytt. Så din bok blir kanske något att se fram emot.
Hej Anna!
Ja, nog är det så att det måste till en rejäl kris ibland för att lagren av skit (rent ut sagt) ska trilla av och man ska hitta sin styrka. Jobbigt som sjutton, men det är ju så: ”What doesn’t kill you makes you stronger.” Blod, svett och tårar är det på vägen, men det är nog så det måste vara.
Tack för mail förresten! Jag hör av mig snart.
Kram,
Lena