Då har kurssäsongen kommit igång på allvar igen efter alla storhelgerna, och de senaste två helgerna var det en etta och en tvåa som gällde. Där valde Moder Natur verkligen att sätta både min egen och ”mina” paqo-aspiranters beslutsamhet på prov (*skrattar*). För att fullfölja initieringarna och arbetet med naturen och elementen vadade vi genom snö upp till knäna ute på Järvafältet och stod sedan där med krackelerande ansikten i -20 graders kyla och bitande blåst och yrsnö i ca 2 timmar medan vi skapade alla kopplingar till elementen, den övre världen, träden och stenarna. Att få kontakt med vindens element var inget problem alls!
😉
En paqo förväntas ju dock vara lite tålig och inte låta sig hindras av väder och vind. I Peru dansas det högt uppe på en glaciär i flera dygn under den årliga Q’olloritifestivalen, vilket får våra frusna ansikten och istappar i håret att se ut som en riktig barnlek. Och jodå, vi klarade det utan knot, och det kaffe som följde efter att vi kommit in igen smakade alldeles extra gudomligt.
Härnäst bär det av till Falun, för en tvåa, och det ska bli väldigt roligt att få återse den gruppen igen, samt Jessica som är den lokala arrangören. Sedan dimper Juan och Ivan ner från Peru igen och är här i 10 dagar, vilket också ska bli enormt roligt. Det är inte utan att jag saknar grabbarna grus rejält mellan gångerna, de är verkligen familj i ordets sanna bemärkelse.
Under lite lugnare stunder, då jag inte undervisar eller skriver, och inte har en massa peruaner som dräller omkring här hemma och rensar kylskåpet, småplockar jag lite med ett nytt översättningsprojekt på uppdrag av Jörgen I Eriksson, en av våra främsta auktoriteter när det gäller samisk shamanism. Och så håller jag på och plöjer mig igenom den ovanligt stora mängd dvd-filmer som min far i USA skickade i julklapp. Flera boxar av Star Trek Enterprise och Star Trek Voyager, den lite nyare Star Trek-filmen som kom förra året samt en inspelning av sista Broadwayföreställningen av musikalen ”Rent”, som är en av mina favoriter genom alla tider. Så som ni kanske märker är jag ”Trekkie”, ”Rent-head” och musikalfreak. Och så tycker jag att det är väldigt kul med Melodifestivalen också (vilket man ju inte får erkänna offentligt, men det gör jag i alla fall), där årets riktigt stora behållning måste vara Dolph Lundgrens sanslöst roliga parodi på sig själv. Vem hade anat att han kunde uppbåda så stor självdistans? Starkt jobbat!! Och för övrigt kommer jag att rösta på Darin nästa helg – avskalat och intimt utan en massa utspökade kostymer eller stereotypisk schlagerkoreografi, med massor av känsla och guld i strupen. Heja!
Inkamästarnas arv, Anna Southerington 