Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Dagbok’ Category

Healingsessioner och ny kurs

Förra gången jag var nere på Österlen upptäckte vi att det fanns ett väldigt sug efter privata healingsessioner. Jag har länge känt mig ganska motsträvig till att ge enskilda healingsessioner, annat än i undantagsfall, eftersom jag hellre lägger fokus på att lära mina medmänniskor att hela sig själva. Distansstöd har jag erbjudit sedan ganska länge, men inte privata sittningar. Jag vet ju dock av egen erfarenhet att ibland behöver man lite extra stöd för att få huvudet ovanför ytan, och att det är först efter det som man klarar av att ta över själv, så när det kom förfrågningar från arrangörer, först från Umeå och sedan från Österlen, om att erbjuda privata sessioner i samband med att jag skulle dit och hålla kurs sa jag ja.

Det jag blev varse var att när man tar emot den ena klienten direkt efter den andra, så upptäcker man nya saker som inte är lika uppenbara när man bara tar sig an någon enstaka klient lite då och då, just för att man får väldigt markanta jämförelser. Och det var lite spännande! Jag har till exempel länge varit medveten om att mina händer i regel blir oerhört varma när jag ger healing. Men när jag tog klient efter klient upptäckte jag att det fanns en tydlig koppling mellan hettan i min händer och det som skulle behandlas, och likaså med klientens eget engagemang. Ju allvarligare problemet var, och ju mer engagerad klienten var i sin egen healingprocess, desto hetare blev händerna. Vid ett tillfälle uppe i Umeå blev händerna så glödheta att jag i princip förväntade mig att se brännblåsor i handflatorna när jag sedan tog bort händerna, och klienten själv bad om att få ha dem på sina spända axlar en liten stund för att få använda dem som värmedyna! Och detta var också den klient som hade den allvarligaste problematiken under dagarna där.

Jag har alltid ansett att healing består av en växelverkan mellan healer och klient, och att när båda är engagerade och ”med i matchen” blir också resultatet kraftfullare, men detta blev nu ännu tydligare än det redan var. Min egen del i det hela är naturligtvis att koppla på mig på, och sedan sända, helande energier, men det som nu blev tydligt var att det flödet blev starkare desto större behovet och klientens eget engagemang var – som om klienten själv, medvetet eller omedvetet, ”sög åt sig” och detta ökade flödet ytterligare. Och det var en spännande upptäckt, som möjliggjordes just av att ha ett antal klienter direkt efter varandra så att det blev en mera konkret jämförelse.

Med tanke på det har jag därför bestämt mig för att erbjuda privata healingsessioner i betydligt större utsträckning än tidigare, inte bara när jag är på annan ort i samband med att jag ska hålla kurs, utan även på hemmaplan här i Stockholm, i mån av tid. Jag lägger fortfarande stor fokus på egenvård och att stå i sin egen kraft, så det ingår alltid att man får med sig egna verktyg och tekniker för att använda själv i vardagen, både för att upprätthålla det som gjorts under en session och för att kunna förstärka det på egen hand. Eftersom det också finns ett ganska vanligt fenomen med att man ger bort sin egen kraft till en terapeut och mer eller mindre kan bli ”beroende” av det stödet, har jag också en gräns för hur många gånger man får komma, och denna är avsedd att både belysa och uppmuntra till eget ansvar och utveckling av den egna kraften. Men den som känner att lite extra stöd och en extra skjuts behövs är alltså välkommen, både i Stockholm och ofta även på andra orter när jag ändå är där i samband med kurser.

Mer info om privata healingsessioner hittar du här ->

Jag måste också få berätta lite om en nyutvecklad kurs, som känns väldigt spännande! Jag har tidigare erbjudit en kurs i självkänsla och egenvärde. Vid ett tillfälle nere på Österlen var det bara en anmäld till steg 2 av denna kurs, och jag erbjöd då henne en fokus på privat coaching under två dagar, så att vi skräddarsydde det hela efter just hennes behov. Ur dessa två dagar av samspel utvecklades en hel metod för eget dagligt arbete med den personliga utvecklingen och tillväxten, och jag insåg genast att den tidigare erbjudna kursen behövde förändras, eftersom detta var betydligt mera kraftfullt. Jag insåg också att detta system inte bara var tillämpligt på problem med självkänsla och egenvärde, utan på i princip vilken typ av inre arbete som helst.

Så… sagt och gjort! Det tidigare kursformatet skrotades, och jag utvecklade istället en helt ny fyradagarskurs, som jag har kallat Inkaguldet inom dig – bli din egen livscoach. Och det är precis vad det handlar om – att ge en uppsättning verktyg, från flera olika inriktningar och som också kan kompletteras med sådana verktyg och tekniker som deltagaren redan har i sin egen ”verktygslåda”, och ett fullt utvecklat system för att arbeta med dem. För att identifiera och kartlägga områden att jobba med, för att välja verktyg eller en kombination av verktyg, för att konkret mäta de egna framstegen, och för att kunna peppa och motivera sig själv. Hänsyn har också tagits till att kunna passa in det inre arbetet i sin vardag och att etablera det som en regelbunden vana. Det bygger till stor del på det inre arbete jag själv har gjort, med mig själv och mina egna utmaningar genom åren (och de har varit många!), så jag vet av egen personlig erfarenhet att det faktiskt fungerar. Och det känns oerhört roligt att nu få tillfälle att del med sig av det till andra! Jag tror också att det finns en ny bok i detta, som nog kommer så småningom. 😉

Mer info om den nya kursen hittar du här ->

Read Full Post »

Då var programmet för kurser och evenemang klart för våren och sommaren 2011! Det blir workshops och aktiviteter i Stockholm, Umeå och Falun, samt på Österlen och Island. Mer information om de olika programpunkterna finns på www.inkamastarnasarv.se/kurser.htm, om ingenting annat anges.

Stockholm:
12-13/2: Inkamästarnas arv steg 1
19-20/2: Inkamästarnas arv steg 2
26-27/2: Inkamästarnas arv steg 3
5-6/3: Inkamästarnas profetior
12-20/3: Juan & Ivan Nuñez del Prado – se Inka Spirits hemsida
14-15/5: Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach, start
21-22/5: Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach, forts.
28-29/5: Inkamästarnas arv steg 1
5-6/6: Inkamästarnas arv steg 2
11-12/6: Inkamästarnas arv steg 3
16-17/7: Inkamästarnas profetior
30-31/7: Kraftplatsworkshop

Österlen:
2-3/4: Inkamästarnas arv steg 1
4-5/4: Inkamästarnas arv steg 2
6-7/4: Inkamästarnas arv steg 3
2-3/7: Inkamästarnas arv steg 1
4-5/7: Inkamästarnas profetior
6-7/7: Kraftplatsworkshop
3-4/9: Inkamästarnas arv steg 1
5-8/9: Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach

Umeå:
14/4: Föredrag
15/4: Privata healingsessioner
16-17/4: Inkamästarnas arv steg 1

Falun:
7-8/5: Inkamästarnas profetior

Island:
18-25/6: Internationell konferens – se extern hemsida

Varmt välkommen!

Read Full Post »

Det kan gå flera dagar i rad då jag inte tänker på att titta på nyheterna eller läsa en tidning, och igår kväll satt jag i telefon med min gode vän Per och fick då höra från honom om självmordsbombaren mitt i centrala Stockholm i lördags. En titt på Expressens hemsida blev en ganska naturlig följd.

Tragiskt nog blev jag inte förvånad när jag fick höra att ett dåd av det här slaget nu hade inträffat på svensk mark, det var nästan bara en tidsfråga. Och även om jag aldrig skulle komma på tanken att sympatisera med den sortens metoder kan jag ändå på någon nivå förstå. Främlingsfientligheten i hela Europa, även här i Sverige, har ökat och blivit mera offentlig, partier som SD tar sig in i Riksdagen, ditröstade av helt vanliga svenskar, misstänksamhet och rädsla gentemot både judar och muslimer har blivit tydligare och det tecknas nidbilder av profeten Muhammed vilket i min åsikt faktiskt är precis så respektlöst som många muslimer anser. Även om vi inte delar en annan människas trosuppfattning bör vi respektera den och dess föreskrifter. Är det då egentligen så konstigt, mitt i allt detta, att våldsamma motreaktioner uppstår? Vilket i sin tur leder till ytterligare rädsla och misstänksamhet gentemot islam, och så blir det en enda ond cirkel av det hela. Och den måste brytas.

Vi kan inte göra så mycket åt jihadläger i Afghanistan eller andra sådana företeelser, men vi kan däremot se till oss själva och våra egna reaktioner och attityder. Den delen av den där onda cirkeln råder vi över. Och då gäller det att först och främst komma ihåg att de allra flesta muslimer bestämt tar avstånd från våldshandlingar av det här slaget. Självmordsbombare må vara väldigt synliga i media, av förklarliga skäl, men de representerar en klar minoritet.

Detta handlar egentligen inte om religion. Det handlar om arga, besvikna, desillusionerade människor som använder sig av konceptet jihad för att få utlopp på något vis för dessa känslor av maktlöshet, vrede och sorg, och för att försöka uppnå en känsla av personligt hopp och personlig kraft. Metodiken är enormt missriktad, men jag kan förstå känslorna bakom och också känna en enorm empati och sorg för dessa individer som inte har hittat någon annan utväg, någon annan kanal för sin smärta och sina rädslor. Vem av oss har inte någon gång i livet känt på det viset, även om vi aldrig skulle komma på tanken att spänna på oss en bältesbomb och ta med oss oskyldiga människor in i döden? Agerandet som sådant är väldigt svårt att förstå, men det är däremot inte känslorna som ledde dit.

Så låt oss skänka en tanke och sända empati, kärlek och ljus till alla parter i detta. Till Taimour Abdulwahab och den smärta, rädsla, vrede och maktlöshet han måste ha känt för att ha drivits till detta, till hans nära och kära för vilka det inträffade förmodligen är obegripligt och vilkas sorg måste vara ofantlig, till alla de muslimer som nu fruktar att misstron och fientligheten gentemot dem nu kommer att öka ännu mer och som är lika oskyldiga offer i detta som alla andra, och till alla oss andra som kanske inte känner oss lika trygga på Stockholms gator längre.

Det inträffade är en tragedi för alla parter. Låt oss komma ihåg det och inte hemfalla åt rädsla, misstänksamhet, fientlighet eller låta enskilda individers handlingar prägla vår syn på en hel folkgrupp, vare sig i handling eller tanke. Låt oss istället fokusera ännu starkare på harmonisk samverkan, respekt för varandra, stöd till varandra samt öppna hjärtan gentemot varandra, oavsett hur lika eller olika vi må vara. Då kan vi börja bryta vår egen del av den onda cirkeln.

Read Full Post »

Resten av höstens kurstillfällen är nu schemalagda:

23-24 oktober Stockholm: Inkamästarnas arv steg 1
6-7 november Stockholm: Inkamästarnas arv steg 2
13-14 november Stockholm: Inkamästarnas arv steg 3
20-21 november Falun/Borlänge: Inkamästarnas arv steg 3
27-28 november Stockholm: Inkamästarnas profetior
4-5 december samt 11-12 december Stockholm: Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach

Inkamästarnas arv-kurserna samt Inkamästarnas profetior fokuserar specifikt på just Inkatraditionens läror och verktyg. Steg 1 ger alla de grundläggande kunskaperna och byggstenarna, som man sedan kan bygga på med steg 2 och 3 samt profetiorna för de som vill veta mer, få fler verktyg och gå djupare in i traditionen.

Inkaguldet inom dig: bli din egen livscoach lär ut en del verktyg från Inkatraditionen men även från andra traditioner och inriktningar, och fokuserar mera på ett övergripande system för att lyckas jobba på egen hand med sin personliga utveckling – ett system inom vilket man kan använda sig av vilka specifika verktyg man själv vill. De verktyg som lärs ut på kursen är till för att antingen ge en ”start-verktygslåda” för de som just ska påbörja sin egen inre resa, eller för att komplettera och ytterligare utvidga den befintliga ”verktygslådan” för de som redan har påbörjat sitt inre arbete. Det är denna verktygslåda som man sedan har med sig och väljer ur när man ska jobba på egen hand enligt det tillvägagångssätt eller system som kursen lär ut och hjälper dig att komma igång med. Systemet hjälper dig att både kartlägga och strukturera ditt eget inre arbete, och konkret mäta dina framsteg.

Alla detaljer om kurserna samt priser, anmälningsinformation osv, hittar du på www.inkamastarnasarv.se/kurser.htm!

Read Full Post »

Att växa genom kriser

Förlåt mig, kära Kay Pollak (gulle dig!), för att jag halvt om halvt plagierar din boktitel Att växa genom möten, men det passade så bra in även på det här temat!

Jag har en paqokollega och väninna som just nu genomgår en extremt kämpig period i sitt liv, med en konfliktfylld situation som nästan är henne övermäktig. Jag gör mitt bästa för att stötta henne på distans, och tänker då också naturligtvis en hel del på henne och hennes situation, och på sådana kämpiga perioder ur mitt eget förflutna.

Jag har noterat det många gånger tidigare, men just idag kom det till mig extra starkt, hur oerhört viktiga de där skedena i våra liv kan vara om vi har tillförsikt nog att uppmärksamma de gåvor som de också bär med sig, även om de ibland kan vara svåra att upptäcka mitt i allt kaos. Ibland är det först i samband med de där riktiga kriserna i våra liv som vi verkligen upptäcker vilken enorm inre styrka vi har, egentligen, och hur mycket vi faktiskt klarar av – långt mer än vi själva trodde, i många fall. Det är få saker som har så stor potential att få oss att upptäcka vår inre kraft och styrka och komma till insikt om vår egen kapacitet.

Det kanske kan låta som rena floskler och vara till klen tröst när man står där mitt uppe i sin djupaste livskris, och ofta ser vi inte de där gåvorna förrän vi har kommit igenom det hela och tittar i backspegeln. Men alla som framgångsrikt har tagit sig igenom ett sådant skede i livet vet att de perioderna oftast är långt mer transformerande än de skeden då allt går sin gilla gång eller då vi har vind i seglen. Vi kommer ut på andra sidan krisen som andra människor än de vi var innan, och vi har en möjlighet att själva välja vad vi vill fokusera på – att betrakta oss själva som hjälplösa offer för situationen eller en annan människa, eller att se, omfamna och vidareutveckla den styrka som vi visade konkret och ovedersägligt prov på då vi ju faktiskt lyckades ta oss igenom det hela. Och om vi kan lyckas minnas det sistnämnda tills nästa gång kan vi hämta styrka ur den tidigare erfarenheten, och låta det minnet ge oss hopp och stärka vår uthållighet. Då låter vi krisen skänka oss sin gåva och då växer vi.

När det gäller min väninna vet jag redan att hon har så ofantligt mycket mer styrka och kraft än hon tidigare själv har kunnat inse och ta till sig. Och på senare tid har hon även börjat förstå det själv, vilket glädjer mig något så oerhört! Och jag känner mig helt övertygad om att hon både kommer att ta sig igenom den kris som just nu pågår i hennes liv, och att detta kommer att transformera henne på så många och så djupa plan. Jag tror att hon nu äntligen kommer att lyckas bryta sig igenom de barriärer och allt det gamla bagage som under så många år har hållit henne tillbaka. Det som pågår just nu är helt enkelt en kraftig växtvärk. På just det viset kan vi alla välja att betrakta de där kämpiga situationerna som vi väl alla ställs inför i våra liv. Och gör vi det så tror jag att vi verkligen optimerar våra möjligheter att just växa genom kriser!

Read Full Post »

Ny bok, kurser i vår…

Alla helger, med allt vad de innebär, är över och vardagen börjar ta fart igen. Gott Nytt 2010 på er alla, förresten!

Jag börjar komma igång ordentligt med att skriva på nästa bok, vars arbetstitel är Inkamästarnas profetior. Precis som titeln antyder handlar den om just de profetior som inte bara Mayafolket, utan även Inkas, har inför 2012 och nästa steg i människans utveckling. Högst personliga upplevelser och reflektioner varvas med fakta om profetiorna och våra möjligheter att förbereda oss för och hänga med i denna nästa utveklingsfas, och naturligtvis kommer det att finnas konkreta tips och övningar för att hjälpa till med detta. Skrivandet pågår för fullt, och sedan får vi helt enkelt hoppas att förlaget vill ha boken, också! 😉

Jag har också schemalagt ett antal kurser för våren och sommaren nu, i Stockholm, Falun/Borlänge och på Österlen. Det blir workshopsteg 1-3 som fanns redan tidigare, men också de nya 2-dagarskurserna steg 4, som handlar om just profetiorna, Kraftplatsarbete, samt Självkänsla & egenvärde steg 1 och 2. Riktigt roligt ska det bli!

Juan och Ivan kommer också tillbaka till Sverige snart, närmare bestämt mot slutet av mars. De kommer då att hålla sina 4 workshopsteg i Stockholm, och det ska bli underbart att ses igen!

Annars ägnar jag mig just nu mest åt att sitta och leta på nätet efter en ny whiteboard som inte kostar tusenlappar. Min befintliga är alldeles för liten och står på ett rangligt stativ som bara rasar omkull hela tiden, och nu har jag ledsnat ordentligt på det. Min goda väninna Irene ska flytta ner till södra Sverige och hade en att sälja, men den rök innan jag hann reagera, så det var tydligen inte meningen att jag skulle ha den. Jakten fortsätter….

Read Full Post »

Österlen nästa…

Borlänge var jättehärligt, kan jag rapportera! Mysigt kursrum i en gammal hembygdsgård, som den lokala arrangören Jessica hade ordnat till väldigt fint, mysigt och ombonat boende för en väldigt billig penning på Borlänge Wärdshus där jag hade en hel dubbelsäng för mig själv, vilket jag sannerligen inte är bortskämd med, god mat både på hembygdsgården och på de restauranger vi besökte på kvällarna, och så en riktigt bra grupp med härliga deltagare!

När jag kom tillbaka till Stockholm anslöt jag på Centralen med vår kollega Dorthe från Danmark, som just kom in med flygbussen från Arlanda för att hälsa på i några dagar, och det var alldeles underbart att se henne och tillbringa lite tid med henne! Hon var en av dem som var med oss i Peru i vintras, då olyckan utanför Caral inträffade, och en av dem som efter olyckan var med i vår lilla grupp som linkade oss vidare, halta och lytta med mitellor och kryckor, till Ollantaytambo, Machu Picchu och Cuzco, så vi hade delat mycket och knutit väldigt starka band. Vi hade en lugn vecka här i Stockholm, träffade de andra som var med i olyckan och utbytte tankar och läkeerfarenheter, tittade på bilder från resan, gick på Naturhistoriska muséet och såg utställningen om Floresmänniskan samt en film om svarta hål på Cosmonova, och tog lite promenader i lugn och ro ute i naturen på Järvafältet.

Nu bär det snart av till Österlen igen, denna gång för en workshop 1, en workshop 4 och en workshop om självkänsla och egenvärde. De två sistnämnda håller jag för första gången, så det ska bli väldigt spännande! Fyran är en lätt adaption av Juans fyra, medan den om självkänsla och egenvärde är utvecklad på egen hand. Det är så många i vårt land som har problem just med självkänslan, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på jantelagen och att alla hela tiden ska passas in i någon sorts allmän mall, och det blockerar den personliga kraften, glädjen och välbefinnandet, så det känns som ett angeläget tema att jobba med. Jag har själv varit där och lyckats, på egen hand, att lösa upp den problematiken, så nu hoppas jag på – och tror – att andra också kan bli hjälpta av samma tankesätt och verktyg som hjälpte mig.

Det är också alltid härligt att komma ner till Österlen. Näckrosen kursgård ligger mitt ute i skogen utanför Gärsnäs, nära Gyllebosjön, och det är en väldigt naturskön plats och underbart med hunden och katterna som springer omkring där på gården medan Nea, som driver stället, fixar och donar med allting och lagar väldigt god mat, dessutom. Så man är väl omhändertagen och känner sig alltid väldigt välkommen! På fredag bär det av, och sedan är det workshops lör-sön, mån-tis samt ons-tor.

Read Full Post »

Skäms på mig!

Det är länge sedan senaste inlägget nu! Jag får trösta mig med att jag, liksom alla andra, bara är människa, och på sommaren sitter man gärna ute och njuter av en latte istället för att sitta parkerad framför datorn. Nu har jag visserligen behövt sitta en hel del fram för datorn ändå, i och med att jag hållit på med en del översättningar, men jag har åtminstone fokuserat på det och i övrigt tagit mig tid till att vara utomhus.

Jag har hunnit med en workshoprunda och en kraftplatsdag på Österlen också, och fick äntligen stifta bekantskap med Ale stenar! Jag tog med en grupp hågade på en heldag av energiarbete med naturen och kraftplatser som började i närheten av Gärsnäs och avslutades just vid Ale stenar, och det var jättehärligt! En av de mäktigaste upplevelserna den dagen var nog annars någonting helt oplanerat. Vi hade jobbat med en gammal skeppssättning tvärs över och en liten bit nedför vägen från Kiviks kungagrav, som låg väldigt nära havet. Eftersom vi hade lite tid över passade vi då på att gå ner och ställa oss på stranden och bara öppna oss för energin i de stora vågor som sköljde in mot land, denna ganska rejält blåsiga dag, och det var verkligen urkraft!

Nu i helgen är det dags att dra iväg upp till Borlänge, där jag inte har varit tidigare, för att hålla workshop där, och det ska bli spännande. Vi ska vara på något som heter Gammelgården, och när jag kikar på det på nätet ser det alldeles underbart ut! Det gör verkligen skäl för sitt namn, med röda gamla trähus, djur och mycket natur. Det ser ut som lite av en korsning mellan Husby gård och Akalla by här i Stockholmstrakten, som också är gamla kulturgårdar och där vi har varit med workshops med Juan Nuñez del Prado och Elizabeth Jenkins. Det ska också bli roligt att få känna in Dalarna, där jag inte har varit sedan jag var barn!

Vad gäller sviterna efter busskraschen i Peru så är jag ”fit for fight” igen. Jag har fortsatt med sjukgymnastiken för att få tillbaka styrka i ben, armar och handled, och det har gått väldigt bra. Dessutom har de under våren haft en Qi gong-grupp som jag också har fått delta i, och jag måste säga att jag är oerhört imponerad över att man i Landstingets regi och på frikort kan få tillgång till en sådan sak som Qi gong! De erbjuder även akupunktur och medicinsk yoga där på rehab. Det är verkligen framsteg inom den svenska sjukvården, det – jag bockar, bugar och applåderar!

Och på tal om det håller jag tummarna för fullt för, och sänder energi till, att Barrack Obama ska lyckas genomföra sin sjukvårdsreform i USA. Jag har ju själv bott där i elva år och haft tillfälle att uppleva den amerikanska sjukvården, och den var banne mig inte mycket bättre än den på landsorten i Peru, ska jag säga. Inte för den som inte har gott om pengar och en bra privat sjukvårdsförsäkring, bekostad ur egen ficka. Eftersom jag har haft tillfälle till jämförelse vill jag bara påpeka för alla som tycker om att gnälla på den svenska sjukvården att ni har ingen aning om hur fantastiskt lyckligt lottade vi är i det här landet! Visst finns det fortfarande fel och brister, men jämfört med USA lever vi i rena paradiset, både kostnadsmässigt och kvalitetsmässigt. Och där vill jag verkligen tillönska alla amerikaner en förbättring, särskilt då de som inte tjänar multum och därmed inte heller har råd med eller tillgång till bra vård!

Jag hade i Washington DC en sjukvårdsförsäkring genom min arbetsplats, och lik förbaskat var det då bara ett fåtal kliniker man fick lov att uppsöka, som var anslutna till den försäkringen, och de var glest utspridda med överfyllda, stekheta och smutsiga väntrum där merparten av de väntande fick sitta på golvet, inga prioriteringar beroende på hur akut det var, sönderstressad personal som knappt tog sig tid att vare sig titta på en eller prata med en innan de stack ett recept i handen på en och skickade hem en efter 10-12 timmars väntan i dallrande hetta på ett smutsigt golv, och för detta fick man trots försäkring betala en bra slant ur egen ficka. Efter sådana upplevelser i USA har jag aldrig mer gnällt på den svenska sjukvården!

Read Full Post »

Injured in Peru

This is in English because I am adding an account which is intended for friends in other countries as well. On Dec 2, me and the 11 friends that I was travelling with were in a very bad bus crash in Peru, not far from Caral. Our mini bus was hit by a double decker tourist bus travelling at high speed, our bus was totalled and flipped over several times. Two of our friends died and a third is still in critical condition at the Ricardo Palma Clinic in Lima, with a broken neck. For my own part, I’m essentially and comparatively OK – the rest of us were incredibly protected and it’s actually a miracle that any of us are alive at all. What still remains for me is damaged and torn muscles and ligaments in my left calf, some hematomas in my left hip, a wound on my right foot that was infected and still hasn’t healed, a sprained wrist and a very persistent bump at the base of my skull which is causing dizzy spells. Everything else has healed now and all stitches have been removed.

I’m back in Stockholm now and an account of the events follows. I was drifting in and out of consciousness and had a concussion, so it’s taken me a bit of time to reconstruct the correct sequence of events, but you can find it below. Those of you who know the Andean tools or other types of healing tools, please send healing to our Dutch friend Louise who remains in Lima and to the families of the two friends, Joke from Holland and José Alberto from Peru, who lost their lives. Thank you, with all my heart!

I’m not entirely sure about the chronology here, what order some of these things actually happened in, as I had several periods of unconsciousness plus a concussion, but I have done my best to try to reconstruct the events of what one newspaper headline called “Black Tuesday”.

 

Tuesday, December 2, 2008

 

Twelve of us, all friends, are in a white mini bus on the Pan-American Highway in Peru, just turning off onto a small dirt road towards Caral, the oldest city in South America. The group consists of me, my mother, Krister and Jane from Sweden, Dorthe from Denmark, Rob & Joke, Louise and Anne from Holland and Juan, Ivan and our driver José Alberto from Peru. We had been travelling along hideously bad roads in the Andes mountains during the previous week, so my mother and I turn to eachother and smile a bit, both of us thinking that it was going to be yet another bumpy ride.

 

* nothingness *

 

I’m extremely dizzy and nauseous. I’m being dragged along the ground on my back, someone is pulling me by the arms, and I get a brief glimpse of our mini bus lying upside down, looking extremely strange and smashed up.
Aaah, stop pulling on me, I’ll throw up! Is that our bus? What’s wrong with it? What is this? Oh, I must have fallen asleep and now I’m dreaming. OK. 

 

* nothingness *

 

I’m being lifted onto what appears to be the back of a pick-up truck but I don’t really have enough time to see. I’m placed on my back next to someone else, someone who is completely covered in blood. I can’t lift my head to take a closer look.
Who is that? Is that one of my friends, and if so, who?? Where am I being taken, and by whom?

 

* nothingness *

 

Fluorescent ceiling lights flash by and we pass a statue of the Virgin Mary. I realize that I’m being pushed on a gurney through the corridor of a primitive hospital. Then Peruvian faces crowd in on me, gibbering things at me in Spanish which I’m completely at a loss to understand a single word of at that point.
Where am I? Where are my friends? Am I all alone here?

 

 * nothingness *

 

My eyes don’t open, but I feel and hear my t-shirt being cut off and that someone is pulling pieces of glass out of my right foot. The pieces seem quite large, based on the sound they make when they are dropped into some metal receptacle. There are no thoughts, only sounds and sensations.

 

* nothingness *

 

I wake up and find myself in a rather shabby hospital ward. I have an intravenous drip going into my left arm. Later, I discover that I have stitches, although I don’t remember being sewn up. I look around, and find that three of the other beds are occupied by my friends Krister, Dorthe and Rob. For some strange reason, I don’t begin to wonder what my injuries are. I suppose it’s enough to just establish that I’m alive. I think I ask the others what happened, but I’m not sure. I’m still dizzy and disoriented. The brief glimpses of consciousness I had before waking up in the hospital bed were very surrealistic and dream-like, so it isn’t until this point that I realize that those glimpses were actually real, not some strange dream. I understand that something happened to our mini bus, that we’ve all been hurt, and that we are in the hospital in Supe, near Caral. No one on the hospital staff speaks any English, and my Spanish is very limited, at best. A nurse comes in. I ask, in halting Spanish, about my mother and my other friends. She says something about my mother being in unstable condition and being transported to Lima, and something vague about other friends in other rooms. I ask about our driver, and she shakes her head. I begin to cry a little, realizing that José Alberto, an incredibly sweet man and the most careful driver I’ve ever seen, is dead and that the accident was obviously quite serious.

 

I’m suddenly freezing, although it’s quite warm on the ward. I realize that this is an effect of shock, nothing to do but to ride it out. I have a sheet and a blanket, so I huddle up underneath them and just wait, teeth chattering. After a while, I have no idea how long, it passes.

 

Two nurses help Rob to get to the bathroom in the ward right next to us. I hear him exclaiming that he can see others working on his wife Joke and that he wants to see her. The nurses refuse and lead him back to his bed. He’s worried and crying, for obvious reasons.

 

A nurse shows up with my jeans, shoes and fleece jacket and asks me if I want her to put them away in an office for safe-keeping. Too tired and disoriented to do anything else, simply trying to understand Spanish is a huge effort at that point, I simply nod.

 

Our Danish friend Dorthe is in the best physical condition of all of us. She’s able to get around, brings me something to drink and tells me that my mother is in another room, together with Juan.

 

My stomach is cramping and I can tell that there’s diarrhoea on the way, so I insist that one of the nurses help me to the bathroom. She brings a bed pan, but I wave it away. She questions whether or not I’m actually able to get into the wheelchair I make her bring me, but I insist. After some monumental efforts to get out of bed, I’m forced to realize that she is right. I can’t do it. My entire left side is in pain and will not cooperate, my right hand will not support me, both my wrist and my elbow hurt badly, and I get severe dizzy spells when I try to move. The loathsome bed pan is produced again and I manage to get it under me with some major effort, but there’s no paper and nothing at all to clean myself with. I demand paper, but can barely manage to do anything with it, because my hand and wrist hurt too badly. The nurses don’t make the slightest move to help.

 

A while later, this whole procedure is repeated once more. An hour after that, when I once again feel the need, I’ve had enough. I have no idea how, but somehow I manage to get myself into a wheelchair and also manage to hobble on one foot from the wheelchair to the toilet, and I could never have imagined that it could be so blissful to be able to go to an actual toilet. 

 

A bit later, two women from the Dutch embassy arrive. They speak to all of us, and I begin to ask one of them again about my mother and my other friends. She repeats the nurse’s story, that my mother is being transported to Lima in critical condition. She then begins to tell me who she has spoken to in the hospital. She mentions Juan, Ivan, Jane, Anne, Helene… I stop her, demanding that she repeat the last name. “Helene,” she says. I exclaim that Helene is my mother, whereupon I insist on hopping off, pretty much on one leg, to the room where Juan and my mother are. Juan has an enormous black eye, almost exactly matching my own. My mother is wearing a metal neck brace, which looks extremely uncomfortable, and is therefore unable to move her head. After speaking to both of them, I hobble along to yet another room and get the opportunity to exchange a few words with Jane, Anne and Ivan. At some point during this visit, I find out that Louise is in fact the one in critical condition who had been transported to Lima. This same confusion between Louise and my mother appeared in some news stories as well, we found later.

 

Ivan expresses concern about my injuries, worried that he might have made them worse when he pulled me out of the wreck. That’s when I find out that he was the one pulling me, in that brief glimpse of consciousness that I remembered, in spite of the fact that he had a broken arm, a broken leg and several broken ribs. I later find out from my mother, who regained consciousness almost immediately after the crash, that he also ran around collecting our passports and my camera, so that they wouldn’t be stolen. Unbelievable!

 

Back in my bed, one of the Dutch embassy people show up and hands me a telephone. It’s the Swedish consul in Lima, Lotta, calling to find out how we are and what we need. She starts dealing with all of our insurances so that we don’t have to worry about that, and also collects names and telephone numbers so that the Swedish State department can begin to notify our relatives and friends back home.

 

Juan comes into the room in a wheelchair, followed by Dorthe, and they go over to Rob’s bed. Juan says something to Rob, and Rob cries out “No! Why?!” We all realize immediately what Juan had told Rob. Joke is dead. We all cry. Later, we find out that Joke had died immediately, so the person Rob saw the hospital staff working on earlier was actually someone else, which is why the nurses refused his demand and just led him back to his bed.

 

At some point, I’m taken away for x-rays, but I barely remember this. I remember it being very painful to assume the physical positions that they demanded of me, and that it was very difficult to get on and off the gurney, but that’s all.

 

We receive no evening meal, nothing to eat or drink at all, and a request for something to drink results only in a large plastic bottle of rather warm distilled water. I ask for Coke, juice, tea, anything at all apart from this completely tasteless and therefore rather vile liquid, but there is apparently nothing else available. 

 

Night falls and we try to sleep. Impossible. We are in some pain and have a difficult time finding any position at all which offers even a modicum of physical comfort. There’s a TV in the room which turns off and on by itself, apparently, at quite a loud volume, the hospital staff is making an enormous amount of noise in the hallway right outside and there are no doors, only open doorways, babies are crying in a nearby ward, and there are people in the next ward as well as our own shouting “Señorita! Señorita!” very loudly throughout most of the night, to no avail as the night nurse seemed to be either asleep or mostly ignoring the calls.

 

The night finally passes. We are each brought a bowl of some thin, grey liquid substance, which tastes vaguely of apples and cinnamon, along with a dry piece of bread with two black olives stuffed into it. No spoons or other cutlery, so we’re obviously meant to drink the stuff straight from the bowl. A little while later, a young woman shows up and proudly exclaims that she’s the hospital’s nutritional expert, i e responsible for the travesty they called breakfast. None of us feel especially inclined to return her smiles.

 

Cecilia and Lisa, Ivan’s wife and sister and Juan’s daughter-in-law and daughter, respectively, show up. Lisa is a doctor and speaks English, so she immediately starts to mediate between us and the hospital staff, to our great relief.  Cecilia disappears and returns a bit later, having purchased t-shirts and sweat pants for all of us, so that we would have clean and whole clothes to wear.

 

We are informed that we’re all going to be transferred to Lima. However, our luggage is in the care of the local police, and the “fiscal” is being quite difficult about the whole thing. He wants all of us to come to the police station individually to identify our luggage, which is absolutely ridiculous as many of us simply cannot move of our own accord. Even if he was to ferry us back and forth, his car is hardly built to accommodate wheelchairs, stands for intravenous medications, gurneys and so on. Several different people, among them the Swedish consul, apply pressure, but nearly the whole day passes before he can be persuaded to bring the luggage to the hospital and let us identify it there. In the meantime, we wait…

 

As usual, no lunch, nothing to drink etc. I was up, rolling around in a wheelchair to take calls from the Swedish consulate on various telephones around the hospital, and before I know it, someone else is in my bed. There are paparazzi all over the place, and the hospital doesn’t seem inclined to do anything to stop them – luckily, Lisa is running around closing doors in their faces so that they can’t photograph or film us.

 

I try to find out the results of my x-rays, but all such queries are only met with shrugs from the nurses. We are told nothing except that we’re going to another hospital in Lima.

 

Eventually, the fiscal shows up with our luggage, transported there in an ambulance, and we are allowed to identify it and begin to reclaim what’s left of our belongings. My mother’s backpack is missing altogether, but most of us actually get most of our things back. My mp3-player, sunglasses and neck pillow are missing, but everything else is miraculously enough there. Our suitcases are badly damaged for the most part, and there’s blood on my backpack, but that’s a very minor concern at that point.

 

Ambulances and a bus are organized and we can finally begin the journey to Lima in late afternoon, after dodging more paparazzi on our very slow way to the vehicles. After a couple of hours or so, we pull up in front of a much more modern-looking facility than the hospital in Supe, Lima’s Ricardo Palma Clinic. As we pull up, a woman starts waving frantically at us. I’ve never seen her before, so I feel a bit puzzled. Next to her, however, is a man that I recognize from photos, Juano Murillo, so I realize that the woman must be Barbara Perrins, an American living in Peru. I think “Thank God, someone who speaks both English and Spanish!” We are taken inside and installed in little booths with curtains in the emergency room, and Barbara almost immediately starts to run around to get us all Cokes and something to eat, which is extremely welcome.

 

More x-rays follow, as well as CT-scans. Once again, the staff speaks only Spanish, although Lisa is running around to everyone, trying her best to help with translations and to put pressure on her fellow doctors to hurry things along. Not only that, Juan’s and Ivan’s entire family is there, all of them checking in on all of us. Juan’s wife Lida and her sisters speak only Spanish, but the four children (all of them adults, just to clear that up) all speak English, which we are all very grateful for.

 

Rising to a sitting position on the gurney in the x-ray room, I have a massive dizzy spell and almost fall off. No one takes any notice, however, they just stabilize me and wheel me back to the booth that I share with my mother. A trauma doctor shows up and wants to know where I’ve been impacted during the crash, but this is pretty much everywhere so the question is difficult to answer. Taking stock of my injuries, I establish that I have general cuts, scrapes and bruises pretty much everywhere, stitches in my right elbow next to a very large abrasion, a huge black eye, my nose has been scraped and there are various smaller cuts on my face, the largest bruise I have ever seen stretching across my left thigh, hip and buttock, swollen bumps all over my head and obviously there was some head trauma and a concussion, another huge bruise stretching from the base of my skull and down to cover my neck, a cut and a lot of bruising on my left arm, the muscles and ligaments in my left calf hurt and aren’t functioning properly, my right wrist is sprained and the muscles hurt, and there’s a fairly large wound on my right foot where they’ve pulled out shards of glass but not put any stitches in.

 

Not having had any sleep in a long time, I realize that this is what I need more than anything right now, and after quite a long time, we manage to procure releases for me, my mother and Dorthe, so that we can be transported to a nearby hotel to rest. We receive single rooms with large double beds, which feels like absolute heaven at this point. I manage to take a very slow and very careful shower, which is extremely welcome as the dust from being dragged from the bus is still in my hair and I feel absolutely filthy.

 

The only problem is that the fire alarm keeps going off throughout the night. The first time, I manage after much effort to get myself out of bed and down to the lobby, only to be told that it’s a malfunction. The alarm goes off several more times during the night, but now I ignore it. Even something as apparently simple as turning over in bed requires monumental effort and produces both pain and dizziness. There’s also no restaurant, as the hotel is brand new and the kitchen is not finished yet, but the staff helps us to order deliveries from nearby restaurants. It’s expensive, but at this point we don’t care, as this is our first real food since our lunch before the accident.

 

I can’t remember exactly how long we were in Lima, the days are a bit of a blur, but after a couple of days or so, Juano Murillo and Barbara Perrins transport me, my mother, Dorthe and Krister, who has now also been released, to a small, beautiful hotel in the Sacred Valley, to recuperate surrounded by stunning mountains in a quiet and peaceful setting. We are almost the only guests and the staff takes extremely good care of us, so this feels like absolute heaven. There’s a fairly large garden and they organize tables, chairs and everything else that we need to eat outside, and the hotel pet, a very sweet dog named Jack, adopts us all.

 

After this point, everything else is recuperation. We stay in the Sacred Valley for a few days, then check in at the Pardo Clinic in Cuzco to have our stitches removed and to see to wounds which have become infected. We then spend the rest of the time in Cuzco. With the help of Juano and Barbara, plus crutches, canes and slings, we manage to visit Ollantaytambo, Machu Picchu, Qoriqancha, Pachaqamaq and the cathedral, and to perform ceremonies there for ourselves and the rest of the group. It was painful and utterly exhausting, but worth it.

 

On Dec 16, we return to Lima and get to see Juan, Ivan and Louise. The next day, we board a KLM flight for home, managing after much hassle to be allowed to buy upgrades to business class. We could never have managed the long flight from Lima to Amsterdam in economy class seats, as we weren’t (and still aren’t) able to sit in a normal position in a chair for more than 20 minutes without severe pain. As it was, the effects of my head trauma didn’t agree at all with flying and cabin pressure, so I spent about half of the flight time to Amsterdam getting sick, it was coming out both ends at once, and this continued on the flight to Stockholm. I don’t normally feel any ill effects at all from flying, and it passed as soon as we got on the ground, so there’s no question that it must have been the interaction between the flight and my injuries. We got wheelchairs and special assistance in the airports of Lima, Amsterdam and Stockholm, and Susanna picked us up at Arlanda, got us home and then went shopping for us.

 

We have now been home for a while, and what still remains for my own part is dizziness, a swollen bump at the base of my skull, fatigue, pain and cramping in my left calf, hematomas and pain in my left hip, pain and weakness in my right wrist. The infected wound on my right foot has finally begun to heal. We are now waiting to be called for x-rays, CT-scans and ultrasound examinations at St Goran’s Hospital, so that we can then begin physical therapy. Walking is a challenge and I can only manage short distances, which take a very long time, and I have to be careful with sudden movements, bending over or shifting positions since this produces dizzy spells and sets the whole room spinning. Use of my right hand is limited, because of the pain in my wrist. The regimen of two different types of antibiotics is thankfully finished, so now it’s just muscle relaxants and pain killers. The medications, as well as the healing process, make me very tired, so I sleep anywhere from 10 to 17 hours a day at the moment.

 

Physically, I’m not exactly in perfect shape, but I do feel OK psychologically and emotionally, which is a blessing. Thoughts and reflections? Yes, many, but that’s for a separate posting, I think – this is long enough already. One thing I do want to add, though. My deepest and heartfelt thanks to a number of people: Juan and Ivan and their entire family, especially Lisa and Cecilia, Juano Murillo and Barbara Perrins who took tremendously good care of us after leaving Lima and if it hadn’t been for Juano I’d probably still be at Machu Picchu – he pretty much had to carry me down from there to the bus station as my left leg went on strike completely, staff at the bus company Taruka Tours (especially Julio who all but carried me on his back down from Pachaqamaq), staff at the various hotels (Ocean Hotel in Lima, the Ollantaytambo Lodge in the Sacred Valley and the Eco Inn in Cuzco) for being so thoughtful and attentive to our recuperative needs, the Swedish consul in Lima (Lotta) as well as SOS International and the Swedish state department for all of their tremendous assistance, and of course the whole network of friends and fellow paqos. Among the Q’ero indians, Don Humberto and Doña Bernadina performed soul retrievals for us all, Don Francisco and Don Ignacio performed despacho ceremonies for us and Don Sebastian made a statement about the accident, and all of our fellow paqos in North America and Europe responded immediately, joining together to send healing saywas, do despachos etc. That entire network now feels more than ever like a large and very important and dear family, and we are immeasurably grateful for having you and for your coordinated help and support!

 

PS: In all of this, there is a positive report. Even at such high altitudes as 4500 metres, there wasn’t a single twinge of any altitude sickness, either before or after the crash!

 

Read Full Post »

Peru nästa!

Det har varit en ganska hektisk höst, och jag har inte riktigt hunnit med att vara här och blogga, men nu har jag varit borta härifrån väl länge och tänkte försöka skärpa till mig lite!

Juan har varit här i en vända redan, och kommer tillbaka om 1½ vecka, då i sällskap av amerikanen Stephen Victor. Det ska bli väldigt spännande att få stifta Stephens bekantskap – han jobbar med både familjekonstellationer och den andinska traditionen, och är mycket välrenommerad och eftertraktad som terapeut på den amerikanska västkusten. Juans son Ivan skulle också ha varit med, men bara några dagar innan avresan till Europa lyckades han bli biten av en ekorre och blev tvungen att stanna hemma i Lima för att få en serie rabiessprutor och annat som behövde ges med jämna mellanrum över en period på några veckor. Så ingen Ivan denna gång, men vi ses snart eftersom jag är på väg till Peru inom kort.

Den 25:e bär det av, och det ska bli oerhört spännande! Det är den helt nya resan Wiraqochas väg, som jag har nämnt i tidigare inlägg, och det blir tre veckor genom hela Peru, från Caral i norr till Titicacasjön i söder och in i Bolivia. Jag laddar för fullt med Gingko biloba och extra c-vitamin för att främja syretransporten i blodet och på så vis förhoppningsvis motverka höjdsjukan när vi når Cuzco och sedan Titicaca, som båda är högt belägna. Vi blir ett litet gäng härifrån Sverige, plus en danska som också följer med vår grupp, och på plats ansluter det sig också ett gäng från Holland, varav en del är gamla kära bekanta, så det ska bli oerhört kul!

Hösten har annars varit fylld av workshops och annat arbete. Det som sticker ut där är nog det stora och alldeles underbara gäng som mötte mig i Uppsala, där vi körde en etta på natursköna Agersta gård och också jobbade på en närbelägen forminnesplats, med en gravkulle och en skeppssättning från vikingatiden. Så många vackra, kloka och entusiastiska deltagare där! Även tvåan i Göteborg stack ut – en del väldigt starka upplevelser bland deltagarna där, som verkligen berörde.

Till våren blir det mer i Stockholm, Umeå, västkusten, Österlen, Uppsala m m, och vi kommer också att få besök av Q’eros, datum och program för det kommer. Juan & Ivan kommer också att hålla sina tre ordinarie workshopsteg plus sin 2012-workshop igen, som vanligt i mars.

Annars är jag mest ganska stressad just nu, uppriktigt sagt, så jag får jobba på rätt så hårt med mina verktyg för att rensa och stärka. Jag har en boköversättning som måste bli klar innan jag drar iväg till Peru, samtidigt som ju Juan och Stephen också kommer, som sagt. Så inga längre utläggningar denna gång, jag får återkomma sedan i december, efter hemkomsten från Peru, och då kommer jag självklart att berätta om mina upplevelser där!

Read Full Post »

Höstens schema

Nu är hela hösten klar vad gäller schemaläggning av kurser, och det känns jättebra! Det blir ganska kompakt schema för min del – i och med att jag åker iväg till Peru i november så ska alla höstens kurser få plats i september och oktober, men sedan blir det å andra sidan kursuppehåll till februari, så det känns ändå helt rätt.

I september sparkar vi först igång med ett föredrag i Umeå den 5/9, följt av steg 1, 2 och 3 i Umeå den 6-11/9. Sedan hoppar jag på tåget och far vidare norrut för att hålla en etta i Piteå den 13-14/9. Sedan lite vila och översättningsarbete hemma i Stockholm innan det bär iväg norrut igen, till Falun, för att hålla en etta där den 27-28/9, som dels är en fristående etta men också förberedelse för de som vill gå steg 2 med Juan Nuñez del Prado i Falun första helgen i november.  Den 4-5/10 blir det en tvåa i Göteborg, följt av en etta i Uppsala den 18-19/10. Sedan kommer jag vara i Östersund i hela tio dagar, först blir det steg 1-3 den 25-30/10, sedan en spännande kraftplatsdag den 31/10 och till sist steg fyra den 1-2/11.

Om du är nyfiken på någon av kurserna eller evenemangen så finns det mer information om dem på www.inkamastarnasarv.se/kurser.htm!

Samtidigt som jag är i Östersund kommer Juan och hans son Ivan att vara här i Sverige, först blir det några dagar i Stockholm, förmodligen med despachoträning, och sedan håller de sin tvåa i Falun första helgen i november. Juan och Ivan kommer sedan tillbaka för att tillsammans med amerikanen Stephen Victor hålla en kombinationsworkshop, The Practical Mystic, med en syntes av Inkatraditionen och Familjekonstellationer den 21-23/11, vilket ska bli enormt spännande! (Detaljer finns på www.inkaspirit.com/practicalmystic.htm om du vill veta mer.)

Direkt efter den workshopen, den 25/11, bär det iväg till Sydamerika, för tre veckor i Peru och Bolivia tillsammans med Juan, Ivan och Q’eros. Det är den efterlängtade resan Wiraqochas väg, som nu äntligen blir av efter att vi har tjatat på Juan om den i åratal. Den utgör en förberedelse för 2012 och Inkaprofetiorna om Inkans återkomst, och handlar både om att bereda vägen för en ny tidsålder och om att förbereda sig själv för det nya skiftet i mänskligt medvetande som förutspås. Jag längtar ända in i märgen, och känner mig otroligt lycklig och priviligierad över att det här nu äntligen ska bli av, och jag vet att det kommer att bli en oerhört spännande resa som kommer att betyda mycket både för min egen fortsatta utveckling och för de yttre skeenden som redan nu är igång. Det finns plats på resan, så om det är fler som vill följa med är det bara att hojta till (alla detaljer finns på www.inkaspirit.com/hatunkarpay.htm)!

Vi är tillbaka i Sverige den 17/12, lagom till att fixa gran, julklappar och alla sådana förberedelser, och sedan ska jag bara vara ledig resten av december. Det kommer nog att behövas för att integrera resan, misstänker jag! Januari är ju inte heller någon vidare bra månad för kurser, så där kommer jag att fokusera på översättningar och skrivande.

Det ser ut att bli en väldigt spännande och givande höst!

Read Full Post »

Elizabeth Jenkins har ju just varit här och hållit en workshop om healing, och jag har också precis i dagarna fått mail om en persons upplevelser av en terapeut med lite tvivelaktig integritet och bristande respekt för klienten, och båda dessa saker fick mig att börja reflektera lite över vad som kännetecknar en riktigt bra terapeut.

Det absolut primära, tycker jag, är att målsättningen är att klienten inte längre ska behöva en. Att fokusen ligger på att klienten själv ska kunna ta kontrollen över sitt välbefinnande och sin hälsa, och att med det i åtanke ha som absolut primära målsättning att hjälpa dem att stärka sin egen kraft och sin egen kunskap och visdom och ge dem verktyg för att uppnå detta. Det var själva kärnan i mitt eget beslut att inte längre ta emot klienter, utan att undervisa istället.

Vissa terapeuter är rädda för att förlora sitt levebröd, och vill inte alls att deras klienter ska bli självständiga och självgående. Vissa andra har en medveten eller omedveten känsla av maktlöshet som yttrar sig på så vis att de försöker skaffa sig makt över andra och göra klienten beroende av sig. Då är man inte till någon som helst hjälp för klienten, utan försöker istället på ett väldigt missriktat vis hjälpa sig själv på bekostnad av sina klienter. Inte OK, anser jag. Att som terapeut ha en obändig integritet och en lika obändig respekt för sin klient är absolut A och O.

Om du går hos en terapeut och känner att du blir mer och mer beroende av honom/henne, känner att du aldrig kan sluta hos dem för att du tror att din hälsa och ditt välbefinnande är helt beroende av deras hjälp, eller andra sådana indikationer, och detta bara ökar med tiden istället för tvärtom, rekommenderar jag absolut att du byter terapeut. Om du däremot går hos en terapeut och känner att du blir mer och mer självständig, får en allt större känsla av autonomi och styrka, och får till dig verktyg och kunskap för att själv gradvis kunna ta kontrollen över ditt eget välbefinnande och din egen hälsa och kraft, så är det ett mycket gott tecken. Då gör du och terapeuten tillsammans ett bra arbete.

Detta måste vara målsättningen för terapi och stöd. Under den tid då jag själv tog emot klienter brukade jag skämtsamt säga att mitt mål var att göra mig själv arbetslös (för att klienterna inte längre behövde min hjälp). Som terapeut är det ett klart och tydligt tecken på att man gör ett bra jobb när klienterna börjar kunna stå på egna ben och inte längre behöver terapeutisk hjälp eller stöd, för att de har blivit så pass stärkta och fått de kunskaper de behöver för att bli självständiga och autonoma. Och om det inte är ens målsättning som terapeut anser jag att man bör byta yrkesbana.

Som terapeut bör man också vara väldigt medveten om sitt eget bagage och de saker man själv jobbar med eller behöver jobba med. Annars är det oerhört lätt hänt att man börjar projicera sitt eget bagage på sina klienter, eller gå in i affekt med klienten så att man inte längre kan vara objektiv eller ens ett gediget stöd för sin klient. Så egen självkännedom och medvetenhet är extremt viktiga.

Likaså att inte betrakta sin klient som ett offer. Det brukar klienter kunna vara väldigt duktiga på att göra alldeles på egen hand, och de är inte hjälpta av att terapeuten späder på det. Jag anser att man bör ha en djup respekt för klientens egen styrka, kunskap, visdom och kraft, att utgå från att klienten besitter de egenskaperna och att hjälpa honom/henne att hitta tillbaka till det. Enligt Inkatraditionen har alla människor ett ”inkafrö”, dvs alla besitter samma enorma potential och inre visdom och kraft, och alla kan utveckla detta inom sig själva. En terapeuts jobb är att se, bejaka och stödja det, anser jag. En aspekt av det kan vara att inte fokusera lika mycket på problemen eller symptomen som på den styrka och klokskap som klienten besitter som kan hjälpa honom/henne att övervinna och bemästra problemen och symptomen, och att fokusera på det snarare än att älta problemen och symptomen. Om energi följer tanke, som Inkatraditionen lär, så blir det då till styrkan och klokskapen man riktar och sänder kraft och energi, inte till problemen eller symptomen.

Det finns naturligtvis hur mycket som helst att säga om detta område, men nu handlar det ju om ett blogginlägg, inte en ny bok, så detta är bara en del tankar och reflektioner runt ämnet som jag hoppas kan vara till stöd för både klienter och terapeuter. Skriv gärna en kommentar om du har egna tankar och/eller erfarenheter som känns relevanta i frågan!

Read Full Post »

Då är jag hemma igen, efter den internationella konferensen i Spanien, en tur till Malta samt en helt ny healingworkshop med Elizabeth Jenkins. Spanien har jag ju redan berättat om i ett tidigare dagboksinlägg.

Malta var, som alltid, underbart. Jag brukar resa dit minst en gång om året för att ladda batterierna, njuta ordentligt av Pachamama, Inti Tayta (Fader Sol) och ñusta Medelhavet samt hämta inspiration. Malta har de äldsta fristående templen i världen, och hela den pyttelilla ön bara kryllar av megalitiska tempel – mängden står inte alls i proportion till öns storlek. I sina glansdagar omkring 5000-3500 f.Kr. måste det ha varit som rena fyrbåket energimässigt i Medelhavet, med denna högt utvecklade och uppenbarligen extremt andligt dominerade kultur. Kanske var det ur detta som berättelserna om Atlantis härstammade? Dr Anton Mifsud m fl lägger åtminstone fram en hel del både övertygande och ”oflummiga” argument för den hypotesen i sin bok ”Echoes of Plato’s Island”, och att hela ön är laddad känner vem som helst med minsta gnutta av känslighet för sådant. Dessvärre fanns det inget skriftspråk, åtminstone inget som är bevarat till våra dagar, så det är svårt att veta mer exakt vad som försigick i alla dessa tempel. Det som är uppenbart är djuroffer, eftersom sådana offerplatser har hittats, och en vördnad för både den manliga och den kvinnliga principen, troligtvis ur fruktbarhetsperspektiv, baserat på ett stort antal gudinnefigurer och fallosar vid tempelplatserna. Det underjordiska tempelkomplexet vid Hal Saflieni tyder även på orakelverksamhet, shamansk aktivitet och drömresor av olika slag, och statyetten ”den sovande damen” kan med lätthet tolkas som en prästinna eller kvinnlig shaman som ägnar sig åt just drömresor.

Mina egna favorittempel är just hypogeum vid Hal Saflieni, som är oerhört vackert och stämningsfullt, närbelägna Tarxien, dubbeltemplet Hagar Qim och Mnajdra samt Ggigantija på systerön Gozo. På dessa platser finner jag inspiration, kommunikation och förstärkt kontakt med Moder Jord, de fyra elementen och de tre världarna. Jag har haft många märkliga och starka upplevelser där, och passar på att be om vägledning i olika frågor när jag är där. En del av askan från min förre kattföreslagare finns i Ggigantijas väggar, precis ovanför en av altarplatserna – där känner jag verkligen att han blev återbördad till Moder Jords välkomnande famn.

Just den feminina, läkande kraften är mycket stark på Malta, men många glömmer den enorma manliga kraft som Fader Sol bidrar med – om man verkligen känner efter, och väljer att bortse för ett ögonblick från att Malta är så starkt förknippat med gudinnekulter i moderna tolkningar, känner man att det faktiskt är en mycket stark yanantin, en harmonisk samverkan mellan olika faktorer, i det här fallet manligt och kvinnligt. Det kvinnliga är mycket starkt, Moder Jord-energin känns till och med tydligt i havet runt Malta, men om man sedan skiftar sin uppmärksamhet uppåt känner man det manliga lika tydligt. Det är som en axis av yanantin, som sträcker ut sig vertikalt och sprider yanantinkraften över hela området. Kanske är det på grund av denna styrka som varken saracener eller nazister har lyckats inta detta pyttelilla örike, som skenbart har så få möjligheter att försvara sig mot sådana enorma fiendestyrkor.

Två veckor på Malta var hur som helst välkomna. Jag har besökt och arbetat med templen i vanlig ordning, trätt djupt in i Moder Jords famn vid ett återbesök till grottan Ghar Dalam, badat mycket och låtit mig omfamnas av den underbara ñusta Mediterraneo, umgåtts med delfiner, sjölejon och papegojor, ätit gott på den lilla favoritrestaurangen Blondino’s, avnjutit islatte under strategiskt placerade parasoller, och läst en hel del. Jag träffade också på en mindre vänligt sinnad manet som brände till mig i sidan, men med hjälp av ñustans läkekraft och en rejäl klick aloe vera med tea treeolja försvann brännmärket på bara ett par timmar.

Direkt efter hemkomsten anlände Elizabeth Jenkins, som i år bjöd på en helt ny healingworkshop på fyra dagar. Spännande och roligt! Hennes fokus låg på det faktum att man inte kan ge det man inte har, så vi tillbringade ganska mycket tid med att jobba med oss själva, och det är en inriktning som jag helt instämmer i. Om man börjar projicera eller gå in i affekt med klienten blir man inte en särskilt effektiv healer. En del av det hon erbjöd var helt nytt, medan andra saker utgjorde välkommen och nyttig repetition. Sedan har hon i vanlig ordning släpat med mig in i bastun i vår brf, vilket jag alltid fasar för. Hon älskar värme och hetta, medan jag är känslig för värme, så det brukar sluta med att hon strålar och jag svimmar! Den här gången fick hon sitta där och trona på översta laven och ösa på med ångan, medan jag låg på golvet så nära dörrspringan som möjligt – det måste ha varit en ganska komisk syn. Men jag tog mig igenom det utan att tuppa av! Jag fick också en mycket uppskattad födelsedagspresent (jag fyllde år dagen efter hennes ankomst). Hon hade med sig en massa mesatyger, och jag ville ha en större duk att svepa in despachos i innan offrandet av gåvan. Hon hade en större duk, som dessutom var antik och mycket ovanlig i mönstret, så den var rejält dyr. Men det var den värd, så den skulle jag ha. Tji fick jag när jag försökte betala för den – jag blev bara bemött av ett stort leende och ett ”Happy birthday!” Jag hade redan fått en flaska gott vin och mitt favoritbodybutter från Body Shop av henne, så det blev verkligen en överraskning och jag blev både rörd och väldigt glad!

Nu får jag det lite lugnare ett tag, vilket känns väldigt välkommet. Jag har lämnat hela augusti vidöppen i kalendern, och ska bara jobba i lugn takt på ett par översättningar innan jag börjar kuska land och rike runt igen i början av september, följt av Peru och Bolivia i november och december. En god vän firar 40 år om ett par veckor, och jag ska också bjuda in till lite eget firande eftersom det inte blev någon födelsedagsfest i år pga Eizabeths workshops, och jag brukar annars ta tillfället i akt att samla ihop alla vännerna med födelsedagen som perfekt ”ursäkt”. I övrigt ska jag bara njuta av balkongen, leka med katten, ta promenader ute på Järvafältet och i Hanstaskogen, läsa fantasyromaner, kanske röja igenom och rensa ut i garderober och förråd, och annat sådant som jag annars har svårt att hinna med. Det ska bli jätteskönt! Jag ska också passa på att offra ett par despachos, en som tack för det år som har gått och en annan inför det år som kommer. Så det blir en härlig augusti!

Read Full Post »

Oj, nu är jag trött – men lycklig! Jag har just kommit hem från den fjärde årliga internationella konferensen för utövare av Inkatraditionen, som i år hölls i Granada, Spanien, och det har varit fantastiska dagar!

Vi här i Inka Spirit Sverige ingår i ett internationellt nätverk som heter Tawantin, och varje år träffas vi från alla de olika länderna för att uppleva årets värdland, ha möten om våra internationella samarbeten och brobyggen, och naturligtvis också för att umgås och ha väldigt, väldigt roligt tillsammans. Förra året var det vi i Sverige som höll i konferensen, i Stockholm och Uppsala, och i år var det alltså Spanien med bas i Granada och en heldag i Córdoba.

Årets tema var harmoni, samarbeten och brobyggen mellan de tre abrahamitiska världsreligionerna, alltså kristendomen, islam och judendomen, och då var detta den perfekta platsen. På medeltiden levde och frodades alla tre religionerna sida vid sida i området, för en tid helt utan konflikter, och det var detta som vi ville tona in oss på och ge näring till i form av vårt energiarbete med Inkatraditionens verktyg. Så vi besökte och arbetade energimässigt med den kombinerade moskén och katedralen samt synagogan i Córdoba, och även katedralen i Granada, diverse katakomber och underjordiska tunnelsystem, fick veta mer om sufismen och islam på arabiska institutet i Granada, tog del av den esoteriska symboliken inom alla tre religionerna i arkitekturen i Alhambra, där vi också höll en despachoceremoni (en traditionell andinsk offergåva), fick se medeltida dokument som påvisade de tre religionernas gemensamma rötter (dessvärre en förfalskning i just detta fallet, men syftet var gott och detta med gemensamma rötter i största allmänhet var ju alldeles sant), osv osv.

Dessutom tog vår värdinna Andrea med oss till en liten flamencorestaurang i en grotta uppe i bergen, vilket var en helt fantastisk kväll – dansarna var helt makalösa, jag har sällan skådat ett sådant fotarbete och de formligen sprutade energi och passion! Vi har naturligtvis också haft möten för organisatörerna från de olika länderna, och i år hade vi representanter från Peru, Spanien, Italien, Holland, Sverige, Norge, Danmark och USA. Vår norska kollega Nina hade vi inte träffat tidigare, så det var en riktigt stor glädje! Hon visade sig vara precis lika tokig som vi, så det blev en hjärtesyster direkt. Representanten från Grekland skulle också ha varit med, men blev sjuk i sista stund, men henne får vi träffa nästa år eftersom hon då ska arrangera konferensen med Grekland som värdland, vilket ska bli jättespännande och roligt!

De här konferensdagarna varje år är alltid utmattande, eftersom schemat alltid är intensivt och ingen av oss får våra åtta timmars sömn någon av nätterna, men de är också en riktig höjdpunkt varje år. Det är verkligen en internationell familj, och en sådan enorm glädje varje gång vi får ses, umgås, arbeta tillsammans med våra energiverktyg, planera gemensamma projekt, och vara både seriösa och oerhört flamsiga tillsammans. Det var dyrt i år, mycket på grund av att det t ex behövdes hyrda bussar till allting medan vi här i Stockholm förra året i stor utsträckning kunde utnyttja t-banan, men de här sammankomsterna är så oerhört värdefulla att det får vara en prioritering att ändå vara med. Det var bara tre av sju styrelsemedlemmar från Sverige som hade möjlighet att vara med, och den biten var väldigt tråkig, men vi hoppas på att det nästa år ska kunna bli lite billigare igen.

Hur som helst har det varit helt fantastiskt, och det blev många minnen för livet. Nu är jag hemma i några dagar, och sedan bär det iväg till Malta igen, dit jag försöker resa minst en gång om året. Jag har utvecklat en mycket speciell relation till de stenålderstempel som det formligen kryllar av på Malta och systerön Gozo, plus att jag älskar Malta i största allmänhet, så det ska bli underbart att komma ner dit igen. Nästan direkt efter Malta kommer Elizabeth Jenkins inflygande för sitt årliga besök till Sverige – hon var även med nu i Spanien, så jag och Susanna fick bära med oss en del av hennes mesadukar (tyger från Q’eros som används till en paqos speciella arbetsverktyg, mesan eller mischan) eftersom hon inte ville släpa på dem till Rumänien och England, som hon besöker innan oss, och lyckades precis klara av att hålla oss under RyanAirs ganska restriktiva maxvikter för bagage. Det blir en speciell workshop med henne i år, med fokus på healing, så det ska bli jättespännande!

Bilder från Spanien (klicka för större):

 

Read Full Post »

Ja, förutom fiaskoresultatet i Eurovision var det en mycket trevlig dag igår, i alla fall. Efter nästan 20 år har det ju äntligen kommit en ny Indiana Jones-film, så den avnjöts med stor behållning i Sveriges största biosalong på Rigoletto igår eftermiddag. Den utspelar sig delvis i Peru, och även om den delen inte hade någon som helst anknytning till eller likhet med den tradition som jag jobbar med var det ju ändå en lite rolig detalj i det hela. Jag är barnsligt förtjust i renodlade matinéäventyr av det här slaget: Indiana Jones, Mumien, Pirates of the Caribbean, Star Wars… De tilltalar verkligen mitt inre barn och väcker upp just den där barnalika glädjen och spänningen inombords, och det är onekligen befriande att man inte måste vara så himla seriös och/eller intellektuell hela tiden.

Själv är jag uppväxt med en extremt seriös och hyperintellektuell far, som bemödade sig rejält om att fostra samma kvalitéer hos mig, så det är kanske därför det känns så befriande med till exempel filmer av det här slaget eller att få vara total Eurovision Song Contest-nörd. Det balanserar så att säga upp min ganska ensidiga uppfostran från min fars sida.

Andlighet var totalt bannlyst, men det lyckades far min inte få ur sina barn – själv har jag ägnat mig åt min andliga utveckling ända sedan barndomen, och en av mina systrar är snart utexaminerad protestantisk präst, och den biten var inte så svår, det var bara att hålla den aspekten av sitt liv för sig själv. Värre var det med spontana känsloyttringar, barnslig förtjusning, lite hjärnsläpp någon gång ibland eller saker som kittlade fantasin – då visade sig det stränga missnöjet på en gång, obönhörligt, ofta tillsammans med hätskt framfrästa kommentarer, medan akademiska och intellektuella framsteg möttes med belåtna nickanden och möjligtvis någon liten present någon gång ibland.

Som barn och tonåring präglas man naturligtvis av detta, det är svårt att värja sig mot det när man är i en sådan ålder att man väldigt gärna vill ha bekräftelse och stöd och försöka skapa en närhet till en eller båda föräldrarna, och i vuxen ålder har jag blivit medveten om att acceptansen av den präglingen faktiskt skapade en obalans inom mig, och att det fanns en massa undertryckta sidor av mig själv som inte fick någon näring. Någonstans inom mig godtog jag min fars åsikter om vem jag borde vara och hur jag borde vara, och kunde därför inte heller själv tillåta mig att också få vara spontan, att få ha en barnslig och lekfull sida, att kunna få vara både hyperintellektuell ibland och en riktig bimbo andra gånger, att få visa mina känslor, osv. Faktum är att jag nästan föraktade de sidorna av mig själv när de försökte få berätta att de fanns, de också. Och ännu värre, jag kunde förakta sådana saker även hos andra människor, vilket naturligtvis handlade om ren projektion. Att se sådana yttringar hos andra, framför allt hos andra som bejakade och accepterade de sidorna av sig själva, påminde mig omedvetet om att jag själv hade sådana sidor och att jag faktiskt inte accepterade de sidorna av mig själv och inte själv var i balans, inte själv var hel och läkt. Carl Gustav Jung skulle ha uttryckt det så att de sidorna av mig själv tillhörde min skugga.

Den biten har jag fått jobba ganska hårt med, att se och också omfamna de där andra aspekterna av den som faktiskt är jag, att tillåta hela mitt jag att få finnas till och att få komma till uttryck, och det tror jag är en inre kamp som många av oss går igenom. Jag inbillar mig, och hoppas, att jag numera har jobbat mig igenom i alla fall det mesta av det där. Numera kan jag visa mina känslor, kan vara spontan, kan leka och vara barnslig, kan skratta med en känsla av tillgivenhet gentemot mig själv när jag gör bort mig eller när jag får hjärnsläpp och börjar personifiera den stereotypiskt korkade blondinen, och de sidorna av mig får numera lika stort utrymme och lika stor acceptans som den seriösa, intellektuella akademikern, viket är otroligt skönt. Och någonstans tror jag faktiskt att det är just det som gör att jag njuter så ända in i märgen av sådana saker som en ny Indiana Jones-film. För mig är det som en riktig present till en sida av mig som var bortträngd och oaccepterad under många år, och då jublar hela mitt inre åt att jag numera accepterar och omfamnar så mycket mer av den jag är än jag gjorde förr. Jag tilltalas fortfarande lika djupt av en riktigt bra Bergman-film eller en gedigen uppsättning av Strindbergs Spöksonaten, till exempel, men att i lika stor utsträckning också njuta i fulla drag av en matinéhjälte med fedorahatt och oxpiska symboliserar på något vis – för mig – min förmåga att njuta av ett mycket större spektrum än tidigare av mig själv och den jag är. Och det är både befriande och glädjefyllt!

Read Full Post »

Older Posts »